Tinder är som Ica Maxi…

Du vet den där känslan när man kommer in på Ica Maxi och blir alldeles överväldigad av mixen av strumpor, mjölkpaket, barnleksaker, inredning, köttbullar och mascara?

Det är liksom väldigt mycket av allting, och så står man där med sin lilla shoppinglista och känner sig snurrig. Du vet ju vad du ska ha, det står på listan, men kolla vilken intressant bok, och här var det extrapris på underbyxor och wow en helt ny sorts chips!

icamaxi

Plötsligt har du vimsat runt där inne i 1,5 timme och handlat saker du egentligen inte skulle köpa för 700 spänn. Hur gick det till? Du som till och med hade gjort en shoppinglista!

Ungefär såhär är det för många att dejta.

Särskilt om de dejtar på nätet eller använder Tinder. Utbudet är ENORMT och det är ohyggligt lätt att bli distraherad av sådant som verkar spännande men som egentligen inte alls är vad du är ute efter eller behöver.

Ica Maxi har definitivt sina fördelar, men om du vet vad du vill ha kommer det vara mycket lättare att hitta det i en affär som specialicerat sig på just det. Träningskläder, lördagsgodis, ekologiska grönsaker, eller vad du nu är ute efter. Utbudet på exakt det du söker kommer vara mycket större där, och utan distraktioner.

På samma sätt blir det mycket lättare att träffa någon att dejta som matchar dig när du vet vad du söker.

Vill du vara med någon som du kan festa med hela natten, eller någon som följer med dig och springer en mil på lördag morgon? Vill du träffa någon som delar ditt intresse för skulpturer eller din passion för hårdrock?

De här personerna befinner sig förmodligen på olika platser vid olika tidpunkter, och vore det inte himla fiffigt om även du var där då? 😉

Om Tinder är Ica Maxi är den där lilla hårdrocksklubben med öppen scen för nya band som en superspecialiserad liten ostbutik. Vill du ha ost och inte bryr dig om strumpbyxor eller DVD-filmer är det himla bra att gå dit istället för till Ica Maxi, inte sant?

Problemet är att många gått på myten om att stort utbud är en fördel och swipar tills tummarna nästan ramlar av. Så kallad FOMO (fear of missing out) gör att vi inte vågar definiera vad vi vill ha utan istället håller alla dörrar öppna jämt, för säkerhets skull. Man vill ju inte gå miste om nåt, särskilt inte om själva Kärleken.

Men är det inte väldigt mycket smartare att ta reda på vad du är ute efter innan du börjar leta? Särskilt om du redan dejtat ett tag och egentligen vet vad du vill ha men struntar i det pga den där envisa tanken ”tänk om”..?

Nyckeln är att helt släppa taget om den där FOMOn (det funkar ju ändå inte så bra, eller hur?) och höja ribban!

Fundera på var personen du vill träffa finns – och gå dit!

  • Var tränar han?
  • Vilka konserter går hon på?
  • Semesterresmål?
  • Fritidsintressen?
  • Restauranger?
  • Föredrag/kurser/utbildningar?
  • Osv.

    Du behöver inte vara rädd för att välja bort det du vet att du inte är intresserad av! Du får ha preferenser. Låt dig inte distraheras av ”tänk om”. Du vet vad du söker. Sikta på det!

Som en bonus blir du otroligt mycket mer attraktiv när du vet vad du vill ha, passar ihop med och letar efter.

Sommardejting i P4 Extra!

Skärmavbild 2017-06-10 kl. 11.21.10

Är du redo för sommarens alla dejter? Inte?

Då ska du omedelbart lyssna på mina sommardejtingtips i P4 Extra!

Vi pratar bland annat om vilka fördelar sommaren har med sig för singlar och hur du drar nytta av dem (tror inte jag nämner vädret en enda gång faktiskt).  Lyssna här!

När närhet blir ångest – Om dejtingpanik, obesvarade sms och helt logisk galenskap.

Jag vet att det sitter många helt fantastiska singlar där ute och lider ohyggligt av den ovisshet det innebär att dejta. Som får rejäl panik av obesvarade sms. Som går på helspänn och är konstant livrädda för att bli bortvalda, nobbade eller dumpade, även när det finns konkret bekräftelse på motsatsen (”varför säger han inte bara att han inte vill ses mer istället för att hålla på och luras med flirtsmileys?!”).

Som trots det ändå föredrar att allt bara skiter sig för då slipper man iaf lida och undra. Som antingen aldrig låter någon komma nära eller öppnar hela hjärtat i en blixtförälskelse trots att de inte ens lärt känna den andra personen. Som blir fullkomligt utmattade av att försöka ”fånga” den andra personen och få hen att vilja vara med en. Och som grädde på moset skäms över att vara såhär ”knäpp”.

Det är extremt vanligt och alldeles genomvidrigt att uppleva, men trots det något de flesta inte alls har kunskap om. Det kan ju se helt vansinnigt ut när en person som i övrigt har koll på läget plötsligt blir ett gråtande, sömnlöst och grubblande vrak pga en en person som man träffat en gång. (Eller kanske inte ens träffat än, men ska träffa. Eller haft en crush på länge.)

Och som vän, särskilt om man inte reagerar såhär själv, utan snarare tycker det är härligt, pirrigt och spännande precis i början när man är förtjust i någon, förstår man naturligtvis ingenting men försöker komma med råd fast absolut inget verkar hjälpa. För vännerna förstår ju inte. ”Njuuut istället!” säger kompisen som kan njuta av en sådan här situation, men du kan såklart inte njuta av din ångest. ”Känns det såhär jobbigt är det inte rätt person” säger någon annan utan att fatta att det känns såhär oavsett vem den andra personen är. ”Tänk inte så mycket, låt det hända av sig själv” säger ytterligare någon och fattar inte alls att du måste veta NUUU annars kommer du DÖÖÖ!!

HUR BLEV DET SÅHÄR?

cry

Så vad är det egentligen frågan om? Efter 5 år som dejtingcoach har jag pratat med hundratals singlar som beskrivit exakt samma händelseförlopp, reaktionsmönster och förvirring. ”Varför blir det såhär varenda gång?” Jo, det ska jag tala om nu, för den här kunskapen behöver komma ut!

Såhär är det. Det du upplever när du får en extremt stark emotionell reaktion på ditt dejtande är en mycket gammal rädsla som blivit triggad av en situation i nutid. Känslan du känner står inte i proportion till situationen (ett uteblivet sms tex), det är din första ledtråd till att det är något gammalt du känner. Det är faktiskt så gammalt att det går tillbaka till dina första år i livet; det du känner är samma dödsångest som en treåring som tror att hon ska bli övergiven av sina föräldrar känner. Treåringen har inte kapacitet att göra en nyanserad bedömning av situationen, det enda hon VET är att om mamma går kommer jag DÖ, av den enkla anledningen att små barn är programmerade att göra precis vad som helst för sina föräldrars kärlek eftersom kärlek och kontakt med föräldrarna = överlevnad.

Om du växer upp i en familj där ni inte pratar om känslor, där någon av föräldrarna är sjuk eller destruktiv, eller av någon annan anledning upplever en känsla eller faktisk händelse av att vara bortvald, övergiven, oförstådd eller ensam, kommer det skapa ett mönster i dig som påverkar hur du beter dig i ditt kärleksliv som vuxen. Har du erfarenhet av att vara rädd för att bli bortvald eller lämnad som barn (eller senare) kommer dessa känslor triggas när du blir intresserad av någon som vuxen också (tills du bryter mönstret). Du kommer inte tycka det är ”lite spännande” att flirta; du kommer vara livrädd.

De flesta med det här mönstret överkompenserar för bristen på emotionell kompetens i familjen genom att bli extremt högpresterande, övertänkande och inkännande. Du kan förmodligen kliva in i vilket rum som helst och veta exakt hur stämningen är, hur du behöver vara för att komma överens med varje person i rummet och du försöker få människors uppskattning, bekräftelse och kärlek genom att anpassa dig och prestera. Allt detta hör ihop, är supervanligt och förstör människors liv. Vi kan inte ha det så här! Världen behöver dig i din fulla kraft, vi behöver varandra, du behöver dig!

VAD GÖR JAG ÅT DET?

innerchild

Nyckeln till läkning är att göra skillnad på vad som är dina vuxenkänslor och vad som är gamla barnkänslor.

Din första ledtråd är som sagt att den emotionella reaktionen blir väldigt stor; då är det extremt sannolikt att det är ditt inre barn som fått ett utbrott. Respektera det! Gör inte om dina föräldrars misstag att anklaga, skjuta undan eller skälla ut. Se istället barnversionen av dig själv för din inre syn, plocka upp henne och trösta henne (jo bokstavligen, blunda och gör det). Förklara vänligt att du är vuxen nu, att du är trygg och att du ska ta hand om henne bättre än någon annan i hela världen kan. Du kan också berätta att hon inte behöver ta ansvar för att skydda dig längre utan att du tar över ansvaret för ditt hjärta nu. Försök inte resonera eller argumentera med hennes rädsla, bara krama, trösta och håll om (som du skulle göra med vilket annat ledset barn som helst).

Det kan låta flummigt, men genom att göra den här visualiseringen förändrar du situationen helt på flera sätt:

1. Genom att stanna upp och reflektera över om det är du eller din inre treåring som känner känslan skapar du ett utrymme mellan dig och den känsla som fullkomligt bara kört över dig tidigare. I det utrymmet har du möjlighet att göra nya val.

2. Genom att identifiera att det är barnets känsla som kommit tillbaka, ser du barnet utifrån från ditt vuxenperspektiv och stannar kvar i ditt vuxna jag istället för att som tidigare ”bli” barnet (känna barnets känslor och tro att de är dina).

3. Genom att se den förtvivlade delen av dig själv som ett litet barn är det betydligt lättare att vara medkännande och kärleksfull mot dig själv. Du får ett konkret verktyg för att ta hand om dig själv när det känns jobbigt.

Det finns förstås massor mer att säga, lära sig och göra för att hantera det här mönstret, men min ”bottom line” är att du är inte galen, det är inget fel på dig och det går att läka. Du kan börja öva när som helst genom att ta hand om din inre treåring när hon blir rädd, eller tom innan hon blir rädd. <3

Kom också ihåg att den panik du känner är en helt rimlig respons utifrån dina tidigare upplevelser (det funkade ju då; du överlevde!), men av naturliga skäl går det inte att låta en överemotionell treåring ta besluten i ditt kärleksliv. Det är dags att du tar över nu. <3

FÅTT NOG?

Känner du igen dig och vill bryta mönstret? Då ordnar vi det! 

Kontakta mig för att boka en prova-på-coachingsession till halva priset

Ladda ner MINIPODDEN!

Följ Happy Dating på Instagram

Coolingar, avundsjuka och tankevurpor

coolingFörr när jag såg någon som var sådär galet cool, strålande och bekväm med sig själv kunde jag känna att det inte ens är någon idé för mig att försöka dejta överhuvudtaget när det finns såna människor i världen. Jag kände mig ständigt utkonkurrerad av de allra flesta, vilket förstås är en väldigt jobbig känsla.

Men känslan grundade sig i några rejäla tankevurpor som jag ska dela med dig nu så du slipper göra samma misstag som jag gjorde.

Till att börja med köpte jag rakt av att de var sådär coola och självsäkra som de verkade. Idag vet jag att det inte alls är samma sak att vara självsäker och att verka vara det.

Men eftersom de hade något jag kände att jag saknade satte jag dem på piedestal med gloria och confettiregn och plusmeny och allting utan att ifrågasätta något överhuvudtaget.

Den kanske största missen jag gjorde var att tro att alla som jag tyckte var coola alltid varit det, och att de inte behövt anstränga sig för att bli det. 

Idag vet jag att de som trivs med sig själva allra mest ofta är de personer som behövt kämpa allra hårdast med att älska och acceptera sig själva. Men det syns ju inte, det är bara resultatet av det som syns – och sen tror alla som ser på att det alltid varit sådär enkelt och självklart som det ser ut.

Men nope! Och tack och lov för det! Vilken himla tur att egenskaper går att utveckla, även sådana som självförtroende, utstrålning och coolhet.

I takt med att jag utvecklat nya sidor som jag gillar hos mig själv har jag blivit mer och mer bekväm med att andra också har bra egenskaper. Det är inte längre jag mot dem, konkurrensen har försvunnit. Jag gillar mig själv och då blir det lättare att också låta andra vara som de är.

För att sammanfatta: Jämför du dig med andra och känner dig underlägsen för att de har något som du saknar, tänk på dessa två saker:

1. De är också helt mänskliga och har garanterat också problem även om du inte känner till det. Du vet inte heller vad som försiggår på insidan, deras coola utsida kan mycket väl vara en fasad för att dölja osäkerhet.

2. Egenskaper du beundrar hos andra kan du utveckla hos dig själv. Bli inspirerad istället för avundsjuk, för uppenbarligen kan den här personen lära dig något som är viktigt för dig. Vet du inte hur du gör för att utveckla egenskapen – ta reda på det! Läs en bok, gör en googling, gå till en coach – eller fråga personen i fråga!

Tre saker anpassingsmästare inte insett

En av de vanligaste sakerna som ställer sig i vägen för singlar och gör att deras dejtande inte funkar är att de så himla gärna vill bli omtyckta, och anstränger sig till max för att bli det.

agreeDet här kan ju låta både mänskligt och helt naturligt; klart att man vill bli omtyckt av den man dejtar. Och javisst, det säger jag inte emot, däremot hävdar jag bestämt att anpassning definitivt inte är det bästa sättet att göra det på.

Nästan alla coachingprocesser jag har handlar i någon utsträckning om att bli mer bekant med vad du själv vill och tycker, och tagga ner anpassandet till vad du tror att andra vill och tycker. Det brukar nämligen förändra allt till det bättre, men kräver en hel del nya insikter.

Här är tre saker som personer som brukar anpassa sig missuppfattat, som håller det ineffektiva mönstret vid liv:

1. De tror att det inte märks. 
Människor som konstant läser av andra för att försöka känna in och räkna ut vad de vill tror att det inte märks vad de håller på med. När jag frågar dem om de känner eller har träffat någon som anpassat sig till dem någon gång och hur det kändes rynkar de direkt på näsan och berättar om någon jättejobbig person som aldrig tog egna initiativ och var överdrivet ängslig och slog knut på sig själv för att bli accepterad.

Där nånstans brukar de inse att det inte finns något diskret eller naturligt alls med det här beteendet. Det som händer är snarare att den andra personen antingen utnyttjar osäkerheten eller har överseende med den för att inte göra den anpassade personen ännu mer ängslig. Det är förstås skönare att umgås med människor som är trygga i sig själva. Fast skönast av allt är att vara en person som är trygg i sig själv.

2. De tror att andra vet
När du försöker räkna ut vad någon har för åsikt i en viss fråga, om hen vill träffa dig igen eller varför personen betedde sig på ett visst sätt förutsätter du att andra är så självmedvetna att de vet vad de tycker, har tänkt igenom vad de vill och har insikt om vad som triggar deras beteende. Det är lååångt ifrån självklart.

Andra människor är nämligen också ängsliga och anpassar sig, de kanske inte har åsikter om allt eller inte riktigt vet än vad de känner. Det här har anpassande personer sällan tänkt på. De antar att andra människor sitter på svaren, och gör allt för att försöka räkna ut dem själva vilket innebär att många gånger letar man efter något som inte ens existerar. Inte konstigt att man blir trött, eller hur?

3. De tror att det finns en hemlig överenskommelse
Det kanske allra jobbigaste med att anpassa sig till andra människor är att de är så himla många – och att de aldrig är överens! Människor tycker olika om precis allting, och ska du anpassa dig till dem kommer du för evigt känna dig fel och otillräcklig. Det finns inget facit där ute, det finns inget rätt sätt att vara människa som du kan anpassa dig fram till för att en gång för alla bli ”godkänd”. Jag vet att det kan låta hårt, men är det ändå inte ännu värre att försöka leta efter en yttre bekräftelse som inte existerar?

Vad du däremot kan göra är att ta reda på vad som är viktigt för dig och leva i enlighet med det. Alla kommer inte älska det (precis som att du inte älskar allting alla gör) men så länge du tycker om det spelar det inte lika stor roll vad någon annan tycker.

Andras synpunkter känns bara jobbiga när du inte är i kontakt med vad som är sant för dig. Allting blir så ohyggligt mycket lättare när du vänder dina känselspröt inåt och börjar reflektera över vad som är viktigt för dig. Prova!

 

Nyhetsmorgon!

nymo

Jag var med i Nyhetsmorgon och pratade bl.a om 

  • vikten av att ”dejta” dig själv för att kunna dejta någon annan
  • fördelen med att få reda på att någon inte är intresserad tillbaka
  • tre rädslor du kan vända för att lättare våga visa intresse

Klicka här för att kolla!

Måste jag älska mig själv för att älska någon annan?

selflove

Måste du älska dig själv för att kunna älska någon annan?

Nej.

Men hur mycket kärlek du kan ta emot från andra styrs i stor utsträckning av hur mycket du tycker om dig själv. Självkärlek är en övning i att ta emot andras kärlek. Och tycker du inte om dig själv står det i vägen för andras kärlek till dig.

Att älska någon som inte tycker om sig själv är ungefär som att försöka hjälpa en perfektionist. Det når liksom inte fram. Och perfektionisten blir mest irriterad…

Ändå hoppas många som inte är så förtjusta i sig själva att det hux flux bara ska gå över om de hittar en partner som älskar dem. Trots att de kanske inte ens kan ta emot en komplimang! Vi måste ändå lära oss krypa innan vi lär oss gå, eller hur?

Börja med att lita på att de komplimanger du får faktiskt är uppriktigt menade. Att människor inte ljuger dig rakt upp i ansiktet när de säger något vänligt (ganska taskig sak att tänka om dem, inte sant?).

Börja sedan aktivt leta efter saker att uppskatta hos dig själv. Om du inte har en spontan lista över det bästa med att vara du top of mind beror det faktiskt främst på att du inte har övat på att tänka så. Och om du utan problem kan slänga fram 10 saker du ogillar med dig själv har du förmodligen övat väldigt mycket på att tänka på det.

För så enkelt är det. Det vi övar på blir vi bättre på. Vill du kunna ha nära relationer med andra människor, och på riktigt känna dig så älskad som du drömmer om att göra, då behöver du börja öva på att ta emot kärlek. Det bästa av allt är att du kan öva på dig själv!!

Så hur gör man då för att tycka om sig själv?

Ja, hur gör du för att tycka om någon annan?

När vi vänder på det blir det lite absurt, eller hur? Vadå ”vad gör jag för att tycka om någon? Det är väl inget man liksom gör, praktiskt. Man tycker om någon och beter sig därefter bara.”

Javisst! Och där har vi faktiskt nyckeln till självkärlek också; vi behöver bara vända på ordningen. Vad skulle hända om du betedde dig mot dig själv på samma sätt som du beter dig mot människor du tycker om?

Jag är helt övertygad om att det förändrar exakt allt!

Använd hur du beter dig mot människor du älskar som en mall för hur du beter dig mot dig själv.

Hur tittar du på dem?
Hur tilltalar du dem? Med vilken ton?
Vad tänker du om dem?
Hur förhåller du dig till deras problem, misstag och känslor?

Använd din vänlighet mot andra människor som facit, och öva medvetet på att tilltala dig själv med samma omtanke och respekt.

Kommer du ändå på dig själv med att säga något elakt till dig själv (saker man övar på går ju sällan helt perfekt direkt från start) gör du bara samma sak som om du förolämpat någon annan: ber om ursäkt. Allt som funkar mot dina nära och kära funkar också mot dig själv.

När du är mer kärleksfull mot dig själv kommer det dels vara fantastiskt mycket skönare att vara du, och dels bli helt självklart att se och ta emot andras kärlek till dig. För den finns där.

Men till vilken nytta om du inte lärt dig att ta emot den?

Vill du få nyheter, inspiration och uppdateringar från Happy Dating?

* indicates required