test

När närhet blir ångest – Om dejtingpanik, obesvarade sms och helt logisk galenskap.

Det finns många fantastiska singlar som får total dejtingpanik av den ovisshet det innebär att tycka o någon. Som mår ohyggligt dåligt av obesvarade sms. Som går på helspänn och är konstant livrädda för att bli bortvalda, nobbade eller dumpade, även när det finns konkret bekräftelse på motsatsen (”varför säger han inte bara att han inte vill ses mer istället för att hålla på och luras med flirtsmileys?!”).

Som trots det ändå föredrar att allt bara skiter sig för då slipper man iaf lida och undra. Som antingen aldrig låter någon komma nära eller öppnar hela hjärtat i en blixtförälskelse trots att de inte ens lärt känna den andra personen. Som blir fullkomligt utmattade av att försöka ”fånga” den andra personen och få hen att vilja vara med en. Och som grädde på moset skäms över att vara såhär ”knäpp”.

Det är extremt vanligt och alldeles genomvidrigt att uppleva, men trots det något de flesta inte alls har kunskap om. Det kan ju se helt vansinnigt ut när en person som i övrigt har koll på läget plötsligt blir ett gråtande, sömnlöst och grubblande vrak pga en en person som man träffat en gång. (Eller kanske inte ens träffat än, men ska träffa. Eller haft en crush på länge.)

Och som vän, särskilt om man inte reagerar såhär själv, utan snarare tycker det är härligt, pirrigt och spännande precis i början när man är förtjust i någon, förstår man naturligtvis ingenting. Ändå försöker  många komma med råd fast absolut inget verkar hjälpa. För de förstår ju inte. ”Njuuut istället!” säger kompisen som kan njuta av en sådan här situation, men du kan såklart inte njuta av din ångest. ”Känns det såhär jobbigt är det inte rätt person” säger någon annan utan att fatta att det känns såhär oavsett vem den andra personen är. ”Tänk inte så mycket, låt det hända av sig själv” säger ytterligare någon och fattar inte alls att du måste veta NUUU annars kommer du DÖÖÖ!!

HUR BLEV DET SÅHÄR?

cry

Dejtingpanik.

Så vad är det egentligen frågan om? Efter 5 år som dejtingcoach har jag pratat med hundratals singlar som beskrivit exakt samma händelseförlopp, reaktionsmönster och förvirring. ”Varför blir det såhär varenda gång?” Jo, det ska jag tala om nu, för den här kunskapen behöver komma ut!

Såhär är det. Det du upplever när du får en extremt stark emotionell reaktion på ditt dejtande är en mycket gammal rädsla som blivit triggad av en situation i nutid. Känslan du känner står inte i proportion till situationen (ett uteblivet sms tex). Det är din första ledtråd till att det är något gammalt du känner.

Det är faktiskt så gammalt att det går tillbaka till dina första år i livet. Det du känner är samma dödsångest som en treåring som tror att hon ska bli övergiven av sina föräldrar känner. Treåringen har inte kapacitet att göra en nyanserad bedömning av situationen. Det enda hon VET är att om mamma går kommer jag DÖ. Små barn är nämligen programmerade att göra precis vad som helst för sina föräldrars kärlek eftersom kärlek och kontakt med föräldrarna = överlevnad.

Om du växer upp i en familj där ni inte pratar om känslor, där någon av föräldrarna är sjuk eller destruktiv, eller av någon annan anledning upplever en känsla eller faktisk händelse av att vara bortvald, övergiven, oförstådd eller ensam, kommer det skapa ett mönster i dig som påverkar hur du beter dig i ditt kärleksliv som vuxen. Har du erfarenhet av att vara rädd för att bli bortvald eller lämnad som barn (eller senare) kommer dessa känslor triggas när du blir intresserad av någon som vuxen också. Tills du bryter mönstret. Du kommer inte tycka det är ”lite spännande” att flirta; du kommer vara livrädd.

De flesta med det här mönstret överkompenserar för bristen på emotionell kompetens i familjen genom att bli extremt högpresterande, övertänkande och inkännande. Du kan förmodligen kliva in i vilket rum som helst och veta exakt hur stämningen är, hur du behöver vara för att komma överens med varje person i rummet och du försöker få människors uppskattning, bekräftelse och kärlek genom att anpassa dig och prestera. Allt detta hör ihop, är supervanligt och förstör människors liv. Vi kan inte ha det så här! Världen behöver dig i din fulla kraft, vi behöver varandra, du behöver dig!

VAD GÖR JAG ÅT DET?

innerchild

Det är ditt inre barn som får panik när du dejtar, inte du.

Nyckeln till läkning är att göra skillnad på vad som är dina vuxenkänslor och vad som är gamla barnkänslor.

Din första ledtråd är som sagt att den emotionella reaktionen blir väldigt stor; då är det extremt sannolikt att det är ditt inre barn som fått ett utbrott. Respektera det! Gör inte om dina föräldrars misstag att anklaga, skjuta undan eller skälla ut. Se istället barnversionen av dig själv för din inre syn, plocka upp henne och trösta henne (jo bokstavligen, blunda och gör det). Förklara vänligt att du är vuxen nu och att du ska ta hand om henne bättre än någon annan i hela världen kan. Du kan också berätta att hon inte behöver ta ansvar för att skydda dig längre utan att du tar över ansvaret för ditt hjärta nu. Försök inte resonera eller argumentera med hennes rädsla. Bara krama, trösta och håll om (som du skulle göra med vilket ledset barn som helst).

Det kan låta flummigt, men genom att göra den här visualiseringen förändrar du situationen helt på flera sätt:

1. Genom att stanna upp och reflektera över om det är du eller din inre treåring som känner känslan skapar du ett utrymme mellan dig och den känsla som fullkomligt bara kört över dig tidigare. I det utrymmet har du möjlighet att göra nya val.

2. Genom att identifiera att det är barnets känsla som kommit tillbaka, ser du barnet utifrån från ditt vuxenperspektiv. Då stannar du kvar i ditt vuxna jag istället för att som tidigare ”bli” barnet (känna barnets känslor och tro att de är dina).

3. Genom att se den förtvivlade delen av dig själv som ett litet barn är det betydligt lättare att vara kärleksfull mot dig själv. Du får ett konkret verktyg för att ta hand om dig själv när det känns jobbigt.

Det finns förstås massor mer att säga, lära sig och göra för att hantera det här mönstret. Min ”bottom line” just nu är att du är inte galen, det är inget fel på dig och det går att läka. Du kan börja öva när som helst genom att ta hand om din inre treåring när hon blir rädd, eller tom innan hon blir rädd. <3

Kom också ihåg att den panik du känner är en helt rimlig respons utifrån dina tidigare upplevelser. Det funkade ju då; du överlevde! Men av naturliga skäl går det inte att låta en överemotionell treåring ta besluten i ditt kärleksliv. Det är dags att du tar över nu. <3

FÅTT NOG?

Känner du igen dig och vill bryta mönstret? Då ordnar vi det. Läs mer här.

Känner du någon annan som behöver läsa detta? Använd knapparna nedan för att dela.

 

Previous
Next

Comments are closed.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng