fbpx

Category: Happy Dating

Människorna du växer upp tillsammans med, alltså medlemmarna i din familj, blir din första gemenskap i livet. De sätter ribban för hur saker känns och går till, och du är biologiskt programmerad för att vilja passa in i den gruppen. Men vad händer om du inte gör det?

Vad händer om din familj består av personer med helt andra värderingar och drömmar än du? Som tycker att det högsta i livet är att bilda familj, ha ett fast jobb och ha fredagsmys med tacos och Let’s Dance, medan du drömmer om att upptäcka världen, få utlopp för din kreativitet eller inte vill ha barn.

Vad händer om dina andra familjemedlemmar är logiska personer som inte reflekterar lika långt eller känner lika djupt som du? Om de är helt nöjda med att prata om praktiska saker och småskvallra om grannar och vänner, medan din inre värld är konstant fylld av djupa tankar om meningen med livet och en högsensitivitet som gör att du känner saker djupt som de inte ens uppfattar.

Eller om du är ensam introvert i en familj full av pratglada, livliga och högljudda personer som aldrig sitter still eller är tysta länge nog för att lära känna dig.

Eller om du är den enda singeln i en stor släkt där det enda alla kan prata om är den nya verandan de ska bygga med sambon, de bästa galonbyxorna för treåringar och hur man lägger ett livspussel med helt andra bitar än dina.

Kanske har du en familj som lägger orimligt stort fokus på utseende och prestationer medan du gått flera år i terapi för att bygga självkänsla och dagligen matar dig med body positivity-inspiration för att släppa osunt utseendefokus på din kropp och övar på att inte identifiera dig med dina prestationer.

Kanske innebär varje högtid och familjesammankomst att du får frågor, pikar och dåliga råd om ditt kärleksliv som gör att du känner dig ensam, utanför, missförstådd och ifrågasatt. Det kanske påminner dig om att “alla andra (till och med i din knäppa familj)” lyckas träffa någon, och starta jobbiga tankar av att tvivla på dig själv.

Känner du igen dig?

I kombination med detta är det vanligt att det som faktiskt är viktigt i ditt liv, sakerna som du är stolt över och jobbat för, är grejer som inte alls värdesätts i familjen. Antingen förstår de bara inte vad du gör och vad det ger dig, eller så ifrågasätts och förminskas det rakt ut.

Kombinationen av att sakna det som “gäller” i ett sammanhang och samtidigt uppleva att det man själv tycker är viktigt helt saknar värde är naturligtvis smärtsamt. Det gäller särskilt när det sociala sammanhanget är din egen familj. Det är jobbigt att inte passa in där, och det är helt rimligt om det får dig att känna dig ensam, utanför och otillräcklig.

Men du är inte ensam om att ha det såhär. Långt ifrån.

Vi väljer inte våra familjemedlemmar, familjeband innebär ofta komplicerade relationsmönster, och det är svårt att gå emot en väletablerad familjedynamik.

FAMILJERELATIONER ÄR KOMPLICERADE

De band och mönster som uppstår i en familj bygger på generationer av socialt arv, massor av människors anknytningsmodeller, stolthet, personligheter och ömma tår. En helt vanlig middag kan kännas som ett minfält av emotionella triggerpunkter. Därför är det liksom ninja-level på att försöka kommunicera väl där, eller till och med skifta en osund familjedynamik.

Det är svårnavigerat, och det finns flera anledningar till det.

Till att börja med är det dessa människor som gett upphov till din anknytning, format dig som människa på många sätt och lärt dig i princip allt du vet om hur du behöver vara för att bli sedd, få kärlek och känna acceptans.

Om det du lärt dig inte gett dig en känsla av “jag är härlig, världen är trygg och det är enkelt att älska mig” är det något du behöver ordna på egen hand. Nät du gör ett eget arbete med att läka din otrygga anknytning, lär dig skapa sunda relationsmönster och fördjupar kontakten med din egen inre värld för att skapa kontakt med människor på djupet kommer det göra dina relationer i allmänhet betydligt bättre, men det är inte säkert att det kommer gynna dig i relationen med din familj.

Det är nämligen mycket lättare att ha sunda relationer med andra som också gjort det arbetet med sig själva och har de färdigheterna. Det är dessutom extra mycket begärt att din familj, som ju (iaf om du känner igen dig i exemplen ovan) är själva grundorsaken till dina relationsproblem mm, plötsligt skulle vara platsen där allt detta förändras.

Personerna som bidragit till att skapa problemet är sällan dem man ska gå till för att hitta lösningen, så att säga.

Om det inte är så att dina andra familjemedlemmar också är uttryckligen intresserade av förändring kan det till och med kännas direkt hotfullt för dem när du plötsligt dyker upp till släktmiddagen med sunda gränser, rimliga förväntningar på uppförande och helt nya krav på hur du vill bli behandlad. Bara för att du tagit dig friheten att gå till en coach eller i terapi och helt plötsligt är sugen på sunt relaterande betyder det inte att de kommer hänga på utan att ifrågasätta.

Du kan föstås älska din familj ändå (eller låta bli, det är också tillåtet), och ha full förståelse för varför de är som de är, samt lära dig att hantera det på nya sätt, men det är förmodligen klokt att sluta hoppas på att de ska förändra sig.

Kika på den här videon för en tragikomisk inblick i hur skruvat men sant det låter när vi lyfter på locket och uttalar högt vilka issues som faktiskt styr våra beteenden.

SKAPA NYA TRADITIONER OCH SÄTT EGNA GRÄNSER

Läs det här blogginlägget för praktiska tips på hur du kan förhålla dig till gamla mönster på nya sätt.

Utöver det är det också klokt att reflektera över hur mycket tid du är villig att spendera med din familj. Du är en vuxen människa som själv bestämmer hur du vill spendera din tid och energi, och behöver inte känna att det är “obligatorisk närvaro” bara för att något alltid gjorts på ett visst sätt i din familj.

Om du fick bestämma, hur ofta skulle ni träffas, i vilka sammanhang och hur länge?

  • Kanske har du inget emot att ringa och gratulera på födelsedagen eller skicka ett kort eller blombud, men vill avstå från att hälsa på.
  • Kanske känns det okej att gå på släktingars barndop men inte på barnkalas.
  • Du kanske kan tänka dig att vara med på jullunchen men inte att hälsa på hela julhelgen?
  • En middag i månaden kanske känns hanterbart medan varje helg skulle bli för mycket?
  • Vissa saker kanske du inte vill delta i alls, och det är helt okej.

Om du fick välja (vilket du får eftersom du är vuxen), vad skulle kännas bra för dig? Börja med att reflektera över det och ge dig själv utrymme att ta egna beslut och komma med nya förslag.

När du vet vad du vill är nästa steg att uttrycka det praktiskt till berörda personer genom att antingen ta upp det till diskussion eller bara meddela att från och med nu kommer du delta i den här utsträckningen istället.

Det är möjligt att du kan behöva stå ut med lite dålig stämning eller en besviken kommentar från någon (saker som du för övrigt behöver lära dig att hantera för att kunna leva ett fritt liv) och då är det ett gott tecken på att du gör helt rätt i att sätta gränser.

När någon ifrågasätter dina gränser, försöker manipulera dig med dåligt samvete eller tycker det är rimligt att du ska delta i aktiviteter som får dig att må dåligt, då är det mer än något annat väldigt goda argument för att minska på kontakten med den personen.

I ett sunt socialt sammanhang skulle det vara självklart att ta hänsyn till din upplevelse, respektera dina gränser och aktivt göra en ansträngning för att vara nyfiken på det som är viktigt för dig och ditt välbefinnande, men eftersom många familjer inte är särskilt sunda är det ibland mer än vad som är realistiskt att förvänta sig.

Då är det klokare att investera din tid och energi i att skapa sunda relationer på andra håll och efter bästa förmåga hantera de familjesammankomster som du ändå tycker är värda att delta i.

DU HAR REDAN FACIT – DRA NYTTA AV DET!

Något ytterligare som kan bespara dig mycket tid, energi och smärta är att matcha dina förväntningar lite bättre med verkligheten, för ofta ligger den stora smärtan i känslan av besvikelse. Trots att alla beter sig väldigt förutsägbart!

Du vet ju exakt hur din oroliga mamma kommer bete sig (oroliga människor uppmuntrar inte stora drömmar utan till trygga anställningar) och att din emotionellt avstängda pappa är som han är (emotionellt avstängda människor kan inte uttrycka värme på sunda sätt). Så sluta hoppas på att de ska vara på något annat sätt. Det finns absolut ingenting som tyder på att det kommer bli annorlunda den här gången.

Ställ därför in dig på, redan innan ni ses, att “nu kommer mamma bete sig såhär och pappa kommer göra såhär”. Var fullt medveten om att det är den upplevelsen du aktivt väljer att ha genom att träffa dem. Är du förberedd på det står det inte i kontrast till din längtan efter ett peptalk om ditt senaste äventyr från mamma och ett värmande tal från pappa om hur stolt han är över dig. Du har en mer realistisk bild än så av hur det faktiskt kommer bli.

Det är så lätt att tänka “varför stöttar aldrig mamma mina drömmar” och helt missa att mamma inte tänker så utan ser drömmar som livshotande risker som man absolut inte bör ta. Naturligtvis blir hon då alldeles livrädd när hennes lilla dotter/son pratar om att göra något så livsfarligt som att säga upp sig, flytta eller ha en relation som är både lycklig och passionerad istället för att bara nöja sig med det trygga, lugna och lilla livet. Naturligtvis kommer hon avråda dig från så riskfyllda saker!

På samma sätt ägnar många hela livet åt att jaga bekräftelse och emotionell kontakt från en förälder som inte kan erbjuda det. Pga sin egen uppväxt och anknytning är föräldern så känslomässigt avstängd att kärleksfulla ord eller omtänksamhet uttryckt på andra sätt än genom t.ex pengar och tjänster är helt otänkbart.

FÖRSÖK INTE FÅ VAD DE INTE KAN GE

Det är oerhört viktigt att förstå att dina föräldrar, familjemedlemmar och släktingar inte undanhåller något från dig med flit. Problemet är att de inte kan erbjuda det du längtar efter och behöver från dem. Det är ju det som är själva grundproblemet – om de haft det hade du sannolikt haft en trygg anknytning istället för dejtingproblem.

Det har inte det som du behöver att ge till dig, vilket kan kännas oerhört sorgligt att inse, men också befriande eftersom du slipper hoppas och bli besviken ytterligare en gång.

Inget av detta är personligt, men du ber dem om saker som de inte har att ge. Kan du hindra dig själv från det besparar du dig själv mycket lidande och släpper dessutom en stor press på dem, vilket öppnar upp för att ni istället skulle kunna mötas i uppskattning kring det som de faktiskt har att ge till dig.

Det är kanske inte vad du längtar efter eller behöver, men det är det sätt som de har att uttrycka sin kärlek, hur skruvat det än kan se ut för dig. Ibland behöver man liksom “översätta” oro eller konstiga kommentarer till den kärlek de egentligen var avsedda som.

Du känner ju ändå dina föräldrar ganska väl och vet hur de brukar vara, (förmodligen resten av din familj och släkt också) så ge dem friheten att vara som de är. Det är exakt det du säger ja till när du träffar dem.

Gillar du inte det är det bästa du kan göra att fokusera på att själv inte falla tillbaka i gamla mönster, begränsa ert umgänge eller helt enkelt avstå från att tillbringa tid med dem.

Inser du att deras beteende inte är acceptabelt får du bryta kontakten, för de har inte frikort på att bete sig illa mot dig bara för att ni råkar vara släkt med varandra! Särskilt inte när det triggar gamla sår och backar den utveckling med sunda relationsmönster du gjort på egen hand.

Du har all rätt i världen att sätta gränser och bli bemött med respekt från de människor som står dig närmast. Skulle du inte umgås med vänner som beter sig såhär är det inte ett rimligt beteenden från din familj heller.

TVÅ BOKTIPS:

Passar du inte in i din familj?

Människorna du växer upp tillsammans med, alltså medlemmarna i din familj, blir din första gemenskap i livet. De sätter ribban för hur saker känns och går till, och du är biologiskt programmerad för att vilja passa in i den gruppen. Men vad händer om du inte gör det?

Vad händer om din familj består av personer med helt andra värderingar och drömmar än du? Som tycker att det högsta i livet är att bilda familj, ha ett fast jobb och ha fredagsmys med tacos och Let’s Dance, medan du drömmer om att upptäcka världen, få utlopp för din kreativitet eller inte vill ha barn.

Vad händer om dina andra familjemedlemmar är logiska personer som inte reflekterar lika långt eller känner lika djupt som du? Om de är helt nöjda med att prata om praktiska saker och småskvallra om grannar och vänner, medan din inre värld är konstant fylld av djupa tankar om meningen med livet och en högsensitivitet som gör att du känner saker djupt som de inte ens uppfattar.

Eller om du är ensam introvert i en familj full av pratglada, livliga och högljudda personer som aldrig sitter still eller är tysta länge nog för att lära känna dig.

Eller om du är den enda singeln i en stor släkt där det enda alla kan prata om är den nya verandan de ska bygga med sambon, de bästa galonbyxorna för treåringar och hur man lägger ett livspussel med helt andra bitar än dina.

Kanske har du en familj som lägger orimligt stort fokus på utseende och prestationer medan du gått flera år i terapi för att bygga självkänsla och dagligen matar dig med body positivity-inspiration för att släppa osunt utseendefokus på din kropp och övar på att inte identifiera dig med dina prestationer.

Kanske innebär varje högtid och familjesammankomst att du får frågor, pikar och dåliga råd om ditt kärleksliv som gör att du känner dig ensam, utanför, missförstådd och ifrågasatt. Det kanske påminner dig om att “alla andra (till och med i din knäppa familj)” lyckas träffa någon, och starta jobbiga tankar av att tvivla på dig själv.

Känner du igen dig?

I kombination med detta är det vanligt att det som faktiskt är viktigt i ditt liv, sakerna som du är stolt över och jobbat för, är grejer som inte alls värdesätts i familjen. Antingen förstår de bara inte vad du gör och vad det ger dig, eller så ifrågasätts och förminskas det rakt ut.

Kombinationen av att sakna det som “gäller” i ett sammanhang och samtidigt uppleva att det man själv tycker är viktigt helt saknar värde är naturligtvis smärtsamt. Det gäller särskilt när det sociala sammanhanget är din egen familj. Det är jobbigt att inte passa in där, och det är helt rimligt om det får dig att känna dig ensam, utanför och otillräcklig.

Men du är inte ensam om att ha det såhär. Långt ifrån.

Vi väljer inte våra familjemedlemmar, familjeband innebär ofta komplicerade relationsmönster, och det är svårt att gå emot en väletablerad familjedynamik.

FAMILJERELATIONER ÄR KOMPLICERADE

De band och mönster som uppstår i en familj bygger på generationer av socialt arv, massor av människors anknytningsmodeller, stolthet, personligheter och ömma tår. En helt vanlig middag kan kännas som ett minfält av emotionella triggerpunkter. Därför är det liksom ninja-level på att försöka kommunicera väl där, eller till och med skifta en osund familjedynamik.

Det är svårnavigerat, och det finns flera anledningar till det.

Till att börja med är det dessa människor som gett upphov till din anknytning, format dig som människa på många sätt och lärt dig i princip allt du vet om hur du behöver vara för att bli sedd, få kärlek och känna acceptans.

Om det du lärt dig inte gett dig en känsla av “jag är härlig, världen är trygg och det är enkelt att älska mig” är det något du behöver ordna på egen hand. Nät du gör ett eget arbete med att läka din otrygga anknytning, lär dig skapa sunda relationsmönster och fördjupar kontakten med din egen inre värld för att skapa kontakt med människor på djupet kommer det göra dina relationer i allmänhet betydligt bättre, men det är inte säkert att det kommer gynna dig i relationen med din familj.

Det är nämligen mycket lättare att ha sunda relationer med andra som också gjort det arbetet med sig själva och har de färdigheterna. Det är dessutom extra mycket begärt att din familj, som ju (iaf om du känner igen dig i exemplen ovan) är själva grundorsaken till dina relationsproblem mm, plötsligt skulle vara platsen där allt detta förändras.

Personerna som bidragit till att skapa problemet är sällan dem man ska gå till för att hitta lösningen, så att säga.

Om det inte är så att dina andra familjemedlemmar också är uttryckligen intresserade av förändring kan det till och med kännas direkt hotfullt för dem när du plötsligt dyker upp till släktmiddagen med sunda gränser, rimliga förväntningar på uppförande och helt nya krav på hur du vill bli behandlad. Bara för att du tagit dig friheten att gå till en coach eller i terapi och helt plötsligt är sugen på sunt relaterande betyder det inte att de kommer hänga på utan att ifrågasätta.

Du kan föstås älska din familj ändå (eller låta bli, det är också tillåtet), och ha full förståelse för varför de är som de är, samt lära dig att hantera det på nya sätt, men det är förmodligen klokt att sluta hoppas på att de ska förändra sig.

Kika på den här videon för en tragikomisk inblick i hur skruvat men sant det låter när vi lyfter på locket och uttalar högt vilka issues som faktiskt styr våra beteenden.

SKAPA NYA TRADITIONER OCH SÄTT EGNA GRÄNSER

Läs det här blogginlägget för praktiska tips på hur du kan förhålla dig till gamla mönster på nya sätt.

Utöver det är det också klokt att reflektera över hur mycket tid du är villig att spendera med din familj. Du är en vuxen människa som själv bestämmer hur du vill spendera din tid och energi, och behöver inte känna att det är “obligatorisk närvaro” bara för att något alltid gjorts på ett visst sätt i din familj.

Om du fick bestämma, hur ofta skulle ni träffas, i vilka sammanhang och hur länge?

  • Kanske har du inget emot att ringa och gratulera på födelsedagen eller skicka ett kort eller blombud, men vill avstå från att hälsa på.
  • Kanske känns det okej att gå på släktingars barndop men inte på barnkalas.
  • Du kanske kan tänka dig att vara med på jullunchen men inte att hälsa på hela julhelgen?
  • En middag i månaden kanske känns hanterbart medan varje helg skulle bli för mycket?
  • Vissa saker kanske du inte vill delta i alls, och det är helt okej.

Om du fick välja (vilket du får eftersom du är vuxen), vad skulle kännas bra för dig? Börja med att reflektera över det och ge dig själv utrymme att ta egna beslut och komma med nya förslag.

När du vet vad du vill är nästa steg att uttrycka det praktiskt till berörda personer genom att antingen ta upp det till diskussion eller bara meddela att från och med nu kommer du delta i den här utsträckningen istället.

Det är möjligt att du kan behöva stå ut med lite dålig stämning eller en besviken kommentar från någon (saker som du för övrigt behöver lära dig att hantera för att kunna leva ett fritt liv) och då är det ett gott tecken på att du gör helt rätt i att sätta gränser.

När någon ifrågasätter dina gränser, försöker manipulera dig med dåligt samvete eller tycker det är rimligt att du ska delta i aktiviteter som får dig att må dåligt, då är det mer än något annat väldigt goda argument för att minska på kontakten med den personen.

I ett sunt socialt sammanhang skulle det vara självklart att ta hänsyn till din upplevelse, respektera dina gränser och aktivt göra en ansträngning för att vara nyfiken på det som är viktigt för dig och ditt välbefinnande, men eftersom många familjer inte är särskilt sunda är det ibland mer än vad som är realistiskt att förvänta sig.

Då är det klokare att investera din tid och energi i att skapa sunda relationer på andra håll och efter bästa förmåga hantera de familjesammankomster som du ändå tycker är värda att delta i.

DU HAR REDAN FACIT – DRA NYTTA AV DET!

Något ytterligare som kan bespara dig mycket tid, energi och smärta är att matcha dina förväntningar lite bättre med verkligheten, för ofta ligger den stora smärtan i känslan av besvikelse. Trots att alla beter sig väldigt förutsägbart!

Du vet ju exakt hur din oroliga mamma kommer bete sig (oroliga människor uppmuntrar inte stora drömmar utan till trygga anställningar) och att din emotionellt avstängda pappa är som han är (emotionellt avstängda människor kan inte uttrycka värme på sunda sätt). Så sluta hoppas på att de ska vara på något annat sätt. Det finns absolut ingenting som tyder på att det kommer bli annorlunda den här gången.

Ställ därför in dig på, redan innan ni ses, att “nu kommer mamma bete sig såhär och pappa kommer göra såhär”. Var fullt medveten om att det är den upplevelsen du aktivt väljer att ha genom att träffa dem. Är du förberedd på det står det inte i kontrast till din längtan efter ett peptalk om ditt senaste äventyr från mamma och ett värmande tal från pappa om hur stolt han är över dig. Du har en mer realistisk bild än så av hur det faktiskt kommer bli.

Det är så lätt att tänka “varför stöttar aldrig mamma mina drömmar” och helt missa att mamma inte tänker så utan ser drömmar som livshotande risker som man absolut inte bör ta. Naturligtvis blir hon då alldeles livrädd när hennes lilla dotter/son pratar om att göra något så livsfarligt som att säga upp sig, flytta eller ha en relation som är både lycklig och passionerad istället för att bara nöja sig med det trygga, lugna och lilla livet. Naturligtvis kommer hon avråda dig från så riskfyllda saker!

På samma sätt ägnar många hela livet åt att jaga bekräftelse och emotionell kontakt från en förälder som inte kan erbjuda det. Pga sin egen uppväxt och anknytning är föräldern så känslomässigt avstängd att kärleksfulla ord eller omtänksamhet uttryckt på andra sätt än genom t.ex pengar och tjänster är helt otänkbart.

FÖRSÖK INTE FÅ VAD DE INTE KAN GE

Det är oerhört viktigt att förstå att dina föräldrar, familjemedlemmar och släktingar inte undanhåller något från dig med flit. Problemet är att de inte kan erbjuda det du längtar efter och behöver från dem. Det är ju det som är själva grundproblemet – om de haft det hade du sannolikt haft en trygg anknytning istället för dejtingproblem.

Det har inte det som du behöver att ge till dig, vilket kan kännas oerhört sorgligt att inse, men också befriande eftersom du slipper hoppas och bli besviken ytterligare en gång.

Inget av detta är personligt, men du ber dem om saker som de inte har att ge. Kan du hindra dig själv från det besparar du dig själv mycket lidande och släpper dessutom en stor press på dem, vilket öppnar upp för att ni istället skulle kunna mötas i uppskattning kring det som de faktiskt har att ge till dig.

Det är kanske inte vad du längtar efter eller behöver, men det är det sätt som de har att uttrycka sin kärlek, hur skruvat det än kan se ut för dig. Ibland behöver man liksom “översätta” oro eller konstiga kommentarer till den kärlek de egentligen var avsedda som.

Du känner ju ändå dina föräldrar ganska väl och vet hur de brukar vara, (förmodligen resten av din familj och släkt också) så ge dem friheten att vara som de är. Det är exakt det du säger ja till när du träffar dem.

Gillar du inte det är det bästa du kan göra att fokusera på att själv inte falla tillbaka i gamla mönster, begränsa ert umgänge eller helt enkelt avstå från att tillbringa tid med dem.

Inser du att deras beteende inte är acceptabelt får du bryta kontakten, för de har inte frikort på att bete sig illa mot dig bara för att ni råkar vara släkt med varandra! Särskilt inte när det triggar gamla sår och backar den utveckling med sunda relationsmönster du gjort på egen hand.

Du har all rätt i världen att sätta gränser och bli bemött med respekt från de människor som står dig närmast. Skulle du inte umgås med vänner som beter sig såhär är det inte ett rimligt beteenden från din familj heller.

TVÅ BOKTIPS:

Har du nåtts av nyheten? Kriget är över!

Att växa upp i en dysfunktionell familj med mer eller mindre skruvade, osunda eller till och med destruktiva mönster är som att växa upp på ett emotionellt slagfält. Du måste alltid vara på din vakt, är aldrig helt trygg och väldigt specifika (ofta extrema) saker blir viktiga respektive oviktiga.

Växer du upp med en sjuk, deprimerad eller alkoholiserad förälder till exempel kommer något som är superviktigt att hålla koll på ute på “slagfältet” vara hur den föräldern mår från stund till stund, och anpassa din egen strategi till det.

Saker som är mindre viktiga i en sådan kontext är förmodligen hur du mår, eftersom föräldern inte har möjlighet att hålla reda på det. Det saknas kanske förmåga och utrymme att ta hänsyn till dig och de behov du har, då den sjuka förälderns behov alltid har företräde.

Samma sak kan gälla även om alla är friska, men du bara råkar växa upp i en familj där man prioriterar annat än känslor (läs mer om det här). Eller om du har ett sjukt syskon som kräver all omtanke och uppmärksamhet.

Växer du upp i en miljö där människor är elaka mot dig kan din “krigsstrategi” för att hålla dig trygg vara att aldrig lita på någon, stänga av dina känslor och undvika sårbarhet. Det finns ju inte utrymme för att vara sårbar med människor som inte visar grundläggande respekt. Så länge känslor bara gör ont och ingen verkar bry sig om att deras handlingar sårar dig känns det nödvändigt att även du själv biter ihop och ignorerar dina känslor.

Alla dessa strategier är viktiga, nödvändiga och effektiva när du befinner dig i den här striden. Men de är helt värdelösa när kriget är över och du ska relatera till människor i social och emotionell “fredstid”.

Problemet är att många inte inser att kriget är över. De uppmärksammar inte att de nu är vuxna och har makten över sig själva. De uppdaterar inte sitt beteende med hänsyn till att de inte längre bor med mamma och pappa och de känner inte till att andra människor inte beter sig som de gjorde.

Därför blir deras “krigsstrategier” kvar även när freden kommer.

Det innebär att de fortsätter agera baserat på hur andra människor verkar känna sig och ignorera sina egna behov. Eller så fortsätter de vara överdrivet självständiga och aldrig lita på någon, stänga av sina känslor och undvika sårbarhet.

Problemet är att det är beteenden som framstår som mycket märkliga och som inte funkar bra alls i “fredstid”.

SOLDATER ÄR TRÄNADE FÖR KRIG – INTE FÖR FRED

Konsekvensen av att växa upp i en miljö där människor betedde sig illa mot dig eller inte tog hänsyn till dina upplevelser, känslor och tankar är att du vänjer dig vid det. Du kommer tro att det är normalt, och att alla beter sig så, vilket attraherar människor in i ditt liv som faktiskt beter sig så. Du är ju den enda som står ut med att umgås med dem!

Den som inte fått dåligt beteende normaliserat under sin uppväxt kommer ju direkt tänka “den här personen beter sig verkligen inte okej!” Någon som förväntar sig att bli respekterad och vänligt bemött kommer inte ha kompisar som fäller taskiga kommentarer, eller dejta personer som bryr sig mer om sig själva än om dem.

Men den som är lite “krigsskadad” kommer inte riktigt kunna se hur fel detta är och mycket enklare fastna i relationer där mönstret kan fortsätta.

När de sedan tröttnar på det kommer de till mig för coaching och får lära sig hur sunda relationer i “fredstid” fungerar, ser ut och känns. Det är ofta en ganska stor chock när jag exempelvis talar om för dem att människor i sunda relationer inte ljuger för varandra eller luras. Det är inget man ska behöva vara särskilt aktsam inför, eftersom det inte bör förekomma.

NÄR FRED KÄNNS FEL

Många som har tillitsproblem har ju fått dem pga att de växt upp, umgåtts med och dejtat människor som varit oärliga, ändrat sig hastigt på oschyssta sätt eller på andra vis fört dem bakom ljuset. Det gör naturligtvis att de aktar sig för det och för säkerhets skull håller garden uppe.

Särskilt misstänkt är det ofta när någon är snäll mot en. Om någon ger en komplimang eller visar uppskattning känns det rimligaste att det ju måste vara en förledningsmanöver och att personen egentligen ljuger och manipulerar för att få sin vilja igenom.

Men på andra sidan står en person som genuint tycker om dig och bara ville uttrycka sin glädje över att ha träffat dig, och blir fullkomligt misstänkliggjord helt utan anledning. Det blir ju jättekonstigt, och det kommer skapa problem i dina relationer om vänlighet blir mött med misstanke.

En annan “märklig” sak är också att det i sunda relationer i fredstid går alldeles utmärkt även att själv tala sanning. Många har aldrig varit med om att deras tankar, känslor och åsikter blir mötta med nyfikenhet och respekt utan att någon är taskig, skrattar eller vifta bort det.

Om du kan lita på att det människor säger till dig stämmer, och har friheten att själv uttrycka vad du upplever, då kan du släppa taget om ditt svärd, kliva ur rustningen och – kanske för första gången någonsin – låta människor komma nära. Och de kommer känna sig välkomna att närma sig dig.

DET ÄR SVÅRT ATT KOMMA NÄRA NÄR DU HAR RUSTNINGEN PÅ DIG

Det är ganska svårt (och inte särskilt lockande) att komma nära dig när du står i full krigsmundering, är misstänksam mot alla och har svärdet höjt för strid.

Även om det bara är en metafor och du bokstavligen inte tillbringar dina dagar i fighter mode är det så det kommer kännas för andra när du är van vid att behöva vara misstänksam och dölja sårbara delar av dig själv.

De goda nyheterna är att kriget är över nu. Du behöver inte slåss mer. Världen är full av människor som vill möta dig med värme, kärlek och respekt. Men då måste du lämna slagfältet.

Det är tid för dig att kliva ur rustningen, ta en lång dusch och hoppa i en sval klänning istället.

Du överlevde kriget. Nu är det dags att leva.

* * * * *


Vill du ha hjälp med att bli fri från rustningen och känna dig trygg i fredliga relationer? Läs mer om dejtingcoaching här.

Provlyssna på första kapitlet av min bok “Dejting börjar med dig!”

Sluta fråga efter facit!

Frågorna jag får börjar ofta såhär:

  • Vad är rätt sak att göra om..?
  • Hur ska man tänka när…?
  • Hur ofta borde jag…?
  • Efter hur lång tid ska jag…?
  • Är det okej att…?

Alla dessa frågeställningar skvallrar om en längtan efter ett facit, efter att göra rätt och hitta den perfekta lösningen. Jag förstår det, och det går att hitta – problemet är att du med dessa frågor letar utanför dig själv! Frågorna är absolut relevanta, men det hjälper inte att fråga mig, dina vänner eller internet om dessa saker för det finns inget objektivt rätt svar som du kan få av någon annan.

Däremot kan du ta reda på vad som är rätt för dig om du bara omformulerar dina frågor litegrann och ställer dem till dig själv.

Frågorna i listan ovan blir betydligt mer relevanta när du ställer dem såhär:

  • Vad skulle jag vilja göra om…?
  • Hur vill jag tänka när..?
  • Hur ofta känns det bra för mig att..?
  • Efter hur lång tid skulle jag vara redo för..?
  • Känns det okej för mig att…?


STÄLL FRÅGAN TILL DIG SJÄLV!

Jag coachar ofta klienter i att göra just detta i våra coachingsessioner och det kan låta ungefär såhär:

Klient: Nu har vi dejtat X länge, borde jag ta ett samtal om att bli ihop eller sluta dejta andra nu?
Linnea: Vill du bli ihop med den här personen och sluta dejta andra?
Klient: Oj, nej det vet jag inte om jag är redo för… Hmm nej när jag känner efter vet jag inte alls ännu om det här är rätt person för mig, vi behöver nog dejta ett tag till innan jag kan ta ställning till en sån sak.
Linnea: Vad bra att ni inte pratat om att bli ihop än då.

Klient: Hur ofta borde vi höras, vi hörs oftast bara en gång per dag, är det för lite?
Linnea: Hur ofta vill du höra av dig?
Klient: Jag har egentligen ganska fullt upp hela dagarna och hinner bara skriva en stund på kvällen så att höras varje dag efter jobbet passar mig nog rätt bra när jag tänker efter.

Klient: Vi har träffats X gånger nu men inte haft sex än, betyder det att hen inte är attraherad av mig?
Linnea: Vill du ha sex med den här personen? Är du attraherad?
Klient: Jag tror inte jag är redo att ha sex det riktigt än, men jag är attraherad och tar gärna lite mer initiativ när jag är redo.

Klient: Det gör mig så osäker att inte veta vad den andra personen vill eller känner, kan jag fråga det?
Linnea: Vet du vad du själv vill och känner?
Klient: Vad jag känner? Det har jag inte funderat så mycket på, jag har mest haft fokus på om hen vill vara med mig…
Linnea: Okej. Vad tror du om att börja med att reflektera över vad du själv vill och känner och spara frågorna tills du vet det?
Klient: Det låter rimligt…

Klient: Är det okej om jag tar initiativ till att vi ses igen?
Linnea: Vill du ta initiativ till att ses igen?
Klient: Nej…jag tog initiativ till vår förra dejt, den här gången vill jag hellre att den andra personen styr upp.
Linnea: Fint, då släpper du det för nu och ser om personen du dejtar kan matcha dina preferenser och styra upp.

När någon ställer “vad ska jag göra”-frågor och letar efter facit framstår personen ofta som ganska vilsen och rådvill men när jag bollar tillbaka frågan “vad vill du?” kan klienten i princip alltid ge ett bra svar på det. Det hade bara inte fallit henne in att ställa frågan till sig själv innan. Vilket är exakt varför det kändes så snurrigt!


LITA PÅ DITT EGET OMÖME!

Om du hela tiden ställer dina frågor till andra människor eller letar efter svaren utanför dig själv, då kommer du få mängder av motsägelsefulla råd, irrelevanta tips och åsikter som förmodligen inte är särskilt hjälpsamma alls för dig. I bästa fall blandat med en och annan guldklimp i form av råd som faktiskt skulle vara hjälpsamma, men det är extremt svårt att urskilja vad som är vad när du får så himla mycket motstridig information.

För, som du kanske har märkt, världen består av väldigt många människor och de tycker olika hela tiden. Du kommer bli supersnurrig om du lyssnar på dem utan att veta vad du själv vill. Allting blir däremot väldigt mycket enklare så fort du börjar lyssna på dig själv och lita på ditt eget omdöme!

Du är inte så vilsen som du tror, det känns bara så för att du inte lyssnat på dig själv!

Här är mitt tips tips dig: prova att under en vecka lita på att det du vill och känner gott och väl räcker till för att grunda dina beslut på. Anta att du är en vettig person och att det du känner är korrekt.

Vad någon annan tycker är inte relevant, för de vet inte vad du vill. Ingen annan kan nånsin tala om för dig vad du vill, utan du behöver lära dig att själv ta reda på din egen ståndpunkt. Det gör du genom att återkommande ställa frågor till dig själv om vad du vill, och i lugn och ro ge dig utrymme och tillåtelse att ha en egen uppfattning om saker. Sen väljer du att följa det, även om det känns ovant.

“Översätt” alla frågor du har om vad du “borde” göra till vad vill jag göra? och vad känns bra för mig? Sen följer du det!

Prova, och se hur det känns och vad som händer!

Kan du avgöra vem som är emotionellt tillgänglig?

I grund och botten spelar det inte någon roll alls om du gör allting “rätt” och har världens sundaste relationsmönster om du dejtar någon som inte är emotionellt tillgänglig eller kompetent.

Det hjälper liksom inte att du är jättebra på att sätta gränser om den andra personen ändå skiter i dina gränser.

Det spelar ingen roll att du övat massor på att sunt och tryggt uttrycka dina behov och prata om vad du känner om den andra personen är passivt aggressiv eller oförmögen att prata om sina grejer.

Och du kan ha de renaste känslorna i världen för någon, men om personen är antingen praktiskt otillgänglig pga ett alldeles för hektiskt liv eller inte vill samma sak som du, ja då gör inte det heller någon skillnad.

Så ja, det spelar roll vem den andra personen är, men det är inget som du är maktlös inför. Jag pratar ju alltid om att dejting börjar med dig, och i det ingår att du behöver ha en god förmåga att bedöma vem som är lämplig att dejta. Lyckligtvis är det ju så att du väljer själv vem du dejtar.

Det är av högsta vikt att du både har ordning på dina egna mönster och förstår dig själv, och att du kan använda den kunskapen och de färdigheterna för att dejta personer som det faktiskt går att ha en relation med.

Det är här väldigt många går bet. De saknar fullkomligt förmåga att bedöma vem som är emotionellt tillgänglig och vill samma sak som de själva. Men det ska vi råda bot på nu!

TRE VANLIGA SCENARION

När du har koll på hur emotionell tillgänglighet ser ut, känns och tar sig uttryck kommer det blir uppenbart för dig vem som har det och inte, men eftersom det här är en fullkomlig blind spot för många är det oerhört förvirrade och de blir besvikna gång på gång. Det kan tex låta såhär:

“Han sa ju att han ville ha något seriöst, ändå slutade han höra av sig efter tredje dejten – hur vet jag vem som talar sanning och inte??”

“Vi hade jättefina dejter i början med massor av samtal och mycket attraktion men så fort jag blev intresserad på riktigt och började visa mer av mig själv tappade hen intresset och stack…!?”

“Jag har inga problem alls med att få till en första och en andra dejt. Vi har riktigt trevligt och allt går bra, men runt tredje dejten får jag alltid höra att jag är jättetrevlig men att den rätta känslan saknas – och jag förstår verkligen inte varför!”


Alla dessa scenarion är supervanliga, och den som sitter fast i ett sådant mönster känner sig ofta väldigt sviken och börjar ifrågasätta både sig själv och andra människor. Känner du igen dig beror det på att det finns klockrena varningsflaggor i samtliga scenarion som går dig helt förbi. Låt oss titta närmare på dem:

Exempel 1

Han sa ju att han ville ha något seriöst, ändå slutade han höra av sig efter tredje dejten – hur vet jag vem som talar sanning och inte??

Anledningen till att han sa att han ville ha något seriöst var förmodligen att du frågade. Att ställa en så djupt personlig fråga på det intellektuella viset är inte särskilt emotionellt kompetent utan tyder på en bristande förmåga eller rädsla inför att vara sårbar och emotionell. Det blir ju en enorm överrationalisering att göra en logisk ja/nej-fråga av något så dynamiskt, emotionellt och sårbart som en människas längtan i sitt kärleksliv, och det funkar helt enkelt inte att se på saken på det sättet. Du ger helt fel intryck själv och det kommer färga svaren du får. Jag har bloggat om att ställa emotionella frågor alldeles för logiskt här, läs det om du känner igen dig.

Exempel 2

Vi hade jättefina dejter i början med massor av samtal och mycket attraktion men så fort jag blev intresserad på riktigt och började visa mer av mig själv tappade hen intresset och stack…!?

Väldigt ofta fastnar dejtingdynamiken i samtal som förvisso kan vara intressanta, men ofta stannar på en ganska intellektuell nivå. Detta kompletteras sedan med sex, och så tror man att saken är klar. Men det saknas en emotionell komponent här. Ni kan inte bara prata om världsläget, era jobb, träning, bostadsmarknaden och bra restauranger om du vill att ni ska lära känna varandra på djupet och få känslor.

Många är antingen rädda för att vara mer personliga än så, eller har ingen aning om att det är nödvändigt. De gör att de attraherar personer som inte heller är intresserad av att skapa emotionell kontakt, utan är helnöjda med att ses lite då och då och snacka och ligga lite. Det ser ut för dem som att det är vad du också vill.

När du sen plötsligt får känslor och börjar vilja skapa mer emotionellt djup är du redan fast med någon som inte alls är intresserad av det. Det var ju inte vad som lockade den personen. Istället har du plötsligt tagit dig friheten att fullkomligt skifta dynamiken och vill gå från lite avslappnade snack+sex-dejter till att försöka skapa ha något mer. Det är ofta en dealbreaker för den andra personen, som då går. Jag har bloggat om att plötsligt göra en stor vändning här, läs det om du känner igen dig.

Exempel 3

“Jag har inga problem alls med att få till en första och en andra dejt. Vi har verkligen trevligt och allt går bra, men runt tredje dejten får jag alltid höra att jag är jättetrevlig men att den rätta känslan saknas – och jag förstår verkligen inte varför!”

Åhhh, det här är så himla himla vanligt! Varje vecka sitter jag med klienter som gått på alldeles för många första dejter men inte lyckas ta det vidare. Det beror i princip alltid på att de första dejterna kan du komma undan med att vara lite ytligt “proffstrevlig” och inte visa särskilt mycket av dig själv men sen kommer det behövas mer än så.

I börja kan du ta kontrollen över samtalet genom att ställa massor av frågor till den andra personen så att det verkar som att ni har jättefin kontakt, men i själva verket berättar du inte något om dig själv utan beter dig mer som en skicklig journalist eller moderator som ställer briljanta frågor och håller samtalet flytande, men det handlar inte om dig.

Personer som har det här mönstret är ofta obekväma med att låta uppmärksamheten falla på dem. Om du inte riktigt vet vem du är eller varför du skulle vara intressant för någon att lära känna blir det ju jättejobbigt när någon ber dig berätta om dig själv eller vill lära känna dig på en dejt.

Konsekvensen av det blir att det inte går att lära känna dig eller få känslor för dig, för du visar inte vem du är. Det blir bokstavligen trevligt men den rätta känslan saknas, för den rätta känslan kräver att din dejt faktiskt får lära känna dig och se vem du är, inte bara blir bjuden på ett smidigt samtal om sig själv. Jag har bloggat om det här mönstret här, läs det om du känner igen dig.

ÄR DU EMOTIONELLT TILLGÄNGLIG?

Här kommer den viktigaste frågan av alla – och det här blogginläggets stora plot twist: hur emotionellt tillgänglig är du?

Det absolut bästa sättet att känna igen en emotionellt tillgänglig person är nämligen att vara en emotionellt tillgänglig person. Att du saknar förmåga att bedöma vem som är öppen för något djupare skvallrar därför om att du själv saknar förmåga att skapa en djupare kontakt.

Jag säger absolut inte detta för att döma dig – tvärtom är det strålande nyheter för det här ger ju dig tillbaka hela makten! Det enda du behöver göra för att bli bättre på att bedöma vem som är lämplig att dejta är att själv bli mer emotionellt kompetent! Här är fem saker du kan öva på för att fördjupa din egen emotionella tillgänglighet:

1. Sluta ljuga. Du kan inte hålla på och anpassa dig och låtsas att allt är bra när du dejtar, du måste vara mer autentisk än så. Börja med att svara sanningsenligt på frågor om dig själv.

2. Lär dig mer om sårbarhet. Titta på Brené Browns TED-talk The power of vulnerability och läs hennes bok Mod att vara sårbar.

3. Håll balansen. Öva aktivt på att ha en 50/50-balans i alla dina samtal, även med vänner. Det innebär att en lika stor del av samtalet ska handla om dig som om den andra personen. Det innebär att du bara ställer hälften av frågorna och att hälften av frågorna i samtalet ställs till dig. Läs det här nyhetsbrevet för fler tips.

4. Var nyfiken på dina känslor. Om du är rädd för, gömmer eller undviker vissa av dina känslor går du miste om en enormt viktig del av dig själv som du därmed inte heller kan dela med andra. Hela din emotionella öppenhet gentemot andra bygger på att du först har en emotionell öppenhet mot dig själv. Det innebär till exempel att du behöver sluta tänka att du är “överkänslig” när du blir upprörd och istället vara nyfiken på de emotionella uttryck som finns i dig utan att döma dem.

5. Härma dig själv. De flesta som har dessa dejtingproblem har inga svårigheter överhuvudtaget med emotionell öppenhet när det kommer till vänskap. Plötsligt är de hur autentiska, öppna och varma som helst och låter vännerna se deras verkliga jag, sätter ord på sina känslor och delar från hjärtat.

Om du också är i det lyxiga läget att du redan har en del av livet där detta inte är ett problem, reflektera noggrant över hur du beter dig i vänskapsrelationer där du redan känner dig emotionellt trygg, och hitta sätt att tillämpa mer av dessa beteenden även när du dejtar. Uppenbarligen kan du ju redan detta, du slutar bara göra det när du dejtar, och det är det som är problemet.

* * * * *

Vill du lära dig att skapa den emotionella kontakt som du söker har jag skapat en onlinekurs som lär dig att göra det, både IRL och digitalt. Läs mer här.

Önskar du personlig hjälp med att bryta dina dysfunktionella mönster och beteenden från grunden är du varmt välkommen på coaching. De flesta behöver inte mer än fem coachingsessioner för att lösa sina dejtingprobem, även när de redan “provat allt” och kämpat i många år. Läs mer om dejtingcoaching här.

13 saker som gör det outhärdligt att vara singel

  1. Du vet inte vad som gör dig lycklig och ger dig positiv energi (eller vet men prioriterar det inte) så du hoppas att en partner ska göra dig lycklig.

  2. Du är inte i kontakt med dina känslor så du kan inte connecta emotionellt med dig själv, människorna i ditt liv eller på en dejt.

  3. Du trivs inte med din singelsituation men vet inte hur du ska förändra den och tycker att du redan prövat allt.

  4. Du anpassar dig till andra för att få kärlek och bekräftelse.

  5. Du tvivlar på dig själv och sänker därför dina krav för att personen du dejtar ska stanna.

  6. Du övertänker så mycket på hur du kan bli omtyckt att du är beräknande istället för närvarande när du dejtar någon.

  7. Tanken på att bli bortvald, nobbad eller kritiserad ger dig så mycket panik att det helt styr hur du tänker och beter dig, och dessa beteenden saboterar dejtandet.

  8. Du kan inte skapa attraktion utan väntar dig att den bara ska finnas där med rätt person.

  9. Du fastnar i intellektuella samtal men går aldrig på djupet när du dejtar någon. Sårbarheten uteblir.

  10. Du ägnar din mesta tid åt att jobba och övertänka och träffar sällan nya människor.

  11. Du känner dig oattraktiv och tvivlar på att någon kommer vilja vara med dig.

  12. Du står inte ut med ovisshet, får panik när någon inte svarar direkt och kan tolka det mesta någon gör som ett tecken på att du är oälskad.

  13. Du känner inte dig själv särskilt väl och vet därför inte varför någon skulle vilja vara med dig.

13 SAKER SOM GÖR DET OUTHÄRDLIGT ATT VARA I EN RELATION

  1. Du vet inte vad som gör dig lycklig och ger dig positiv energi (eller vet men prioriterar det inte) så du hoppas att din partner ska göra dig lycklig.

  2. Du är inte i kontakt med dina känslor så du kan inte connecta emotionellt med dig själv, människorna i ditt liv eller din partner.

  3. Du trivs inte med din relation men vet inte hur du ska förändra den och tycker att du redan prövat allt.

  4. Du anpassar dig till din partner för att få kärlek och bekräftelse.

  5. Du tvivlar på dig själv och sänker därför dina krav för att din partner ska stanna.

  6. Du övertänker så mycket på hur du kan bli omtyckt att du är beräknande istället för närvarande med din partner.

  7. Tanken på att bli bortvald, nobbad eller kritiserad ger dig så mycket panik att det helt styr hur du tänker och beter dig, och dessa beteenden saboterar relationen.

  8. Du kan inte skapa attraktion utan väntar dig att den bara ska finnas där med din partner om ni är rätt för varandra.

  9. Du fastnar i intellektuella samtal men går aldrig på djupet med din partner. Sårbarheten uteblir.

  10. Du ägnar din mesta tid åt att jobba och övertänka och träffar sällan andra människor än din partner.

  11. Du känner dig oattraktiv och tvivlar på att din partner vill vara med dig.

  12. Du står inte ut med ovisshet, får panik när din partner inte svarar direkt och kan tolka det mesta din partner gör som ett tecken på att du är oälskad.

  13. Du känner inte dig själv särskilt väl och förstår därför inte varför din partner vill vara med dig.

En relation är inte lösningen på dina problem!!

* * * * *

Vill du ha hjälp med att förändra något eller flera av de mönster, beteenden och rädslor som nämns ovan? Läs mer här.

Tar du hand om andra för deras skull eller för din..?

Om du anpassar dig väldigt mycket till andra upplever du säkert att du befinner dig i något av ett underläge och är “för snäll”. På ett sätt är det helt sant att du lägger stort fokus på att ta hand om andra människor och är sämre på att stå upp för dig själv. Men det är inte hela bilden.

Att anpassa dig till andra människor är faktiskt, hur märkligt det än kan låta, en form av manipulation.

Vad menar jag med det? Du upplever ju inte att det är du som manipulerar eller styr andra människor – det är ju de som får styra dig! Det är sant. Men låt oss för ett ögonblick titta på varför du låter dem styra dig.

Det är ditt sätt att bli omtyckt, undvika konfikter och se till att alla är på gott humör, inte sant? Det kan se väldigt hänsynsfullt ut att skapa god stämning så människor i din omgivning slipper vara arga på varandra eller känna jobbiga känslor. Men framför allt gynnar det dig.

Du står inte ut med något annat än att vara omtyckt. Så istället för att låta folk bestämma själva vad de tycker om dig anpassar du dig tills de är mer eller mindre tvingade att tycka om dig.

Du tycker det är obehagligt med konfikter, även om de är mellan andra personer. Andra människor kan se konflikter som befriande, nödvändiga och en helt naturlig del av relationer. Men det gör inte du. Så därför berövar du människor i din närhet möjligheten leva ut sina konfikter, för att du inte gillar det.

Och du tycker det känns jobbigt när människor är arga, ledsna eller besvikna. De kan ha helt rimliga anledningar att känna dessa känslor, och till och med må bra av att uttrycka dem. Men eftersom det skulle skapa obehag i dig om andra gjorde det, ser du till att det inte händer. Du är där för att trösta, distrahera och ta hand om alla innan de ens kommer i närheten av några större emotionella uttryck som du ogillar.

DU FÅR INTE BESTÄMMA VAD ANDRA SKA KÄNNA!

Kan du se hur ditt anpassningsbeteende leder till att du tar makten över vad andra människor känner och hur de beter sig? Det kan verka hänsynsfullt, absolut. Men vad det i själva verket är frågan om, är att du ser till att de bara känner och visar de känslor och uttryck som du är bekväm med att de känner och visar. Det har i själva verket inte särskilt mycket alls med dem att göra.

Kan du hålla med om att det är en ganska avancerad form av manipulation?

Jag vill vara tydlig med att du såklart inte gör det här för att vara elak. Du är förmodligen inte ens medveten om att du gör det. Det fnns ingen medveten avsikt att styra andra människor på det här sättet. Men inte desto mindre är det vad som sker.

Du är helt enkelt inte fullt lika hänsynsfull som du tror att du är när du anpassar dig, och det är viktigt att se det. Det gör det nämligen väldigt mycket lättare att sluta.

ANPASSNING ÄR INTE SÅ HÄRLIGT SOM DU TROR

Är du van vid att läsa av andra för att känna in och räkna ut vad de vill, tror du förmodligen att det är uppskattat och att det inte märks vad du håller på med. Men det gör det. Det är väldigt tydligt faktiskt. Säkert har du själv träffat någon som anpassat sig överdrivet mycket till sin omgivning. Någon som verkligen ville ha din uppskattning och bekräftelse och lät dig bestämma allt jämt. Vad tyckte du om det?

Kanske har du haft någon klasskompis eller kollega som aldrig tog egna initiativ, var överdrivet ängslig och slog knut på sig själv för att bli accepterad. Tyckte du att det kändes härligt? Fick det dig att tycka mer om personen? Förmodligen inte.

Det som händer är snarare att andra antingen utnyttjar osäkerheten eller har överseende med den för att inte göra den anpassande personen ännu mer osäker. Det är förstås skönare att umgås med människor som är trygga i sig själva. Men skönast av allt är att vara en person som är trygg i sig själv.

* * * * *
Det här blogginlägget är ett urdrag ur min bok Dejting börjar med dig! Köp den som ljudbok eller e-bok här och få konkreta övningar och verktyg för att sluta anpassa dig så du kan ha sunda relationer där alla känslor (dina och andras) får plats.

Är du beroende av dina känslostormar (eller av att undvika dem)?

Att uppleva en stark känsla är en fysisk upplevelse. Alla våra känslor innebär någon form av fysisk sinnesförnimmelse. Det kan vara att du blir lite svettig i handflatorna eller torr i munnen av att vara nervös. Att du andas långsammare när du är nöjd. Hjärtat som slår lite hårdare när du blir orolig. Att det pirrar i magen är du ser fram emot något.

Alla dina känslor har en fysisk signatur som känns i din kropp om du bara känner efter. Det här innebär att dina emotionella upplevelser påverkar dig fysiskt. Inte bara konkreta saker som andning, muskelanspänning och puls skiftar med dina känslor utan även dina hormoner. Adrenalin, dopamin, oxytocin. Dina känslor är biokemi och din kropp är ett ekosystem av olika funktioner, hormoner, känslor, muskler och upplevelser. Det går upp, ner och runt runt, ibland i ett rasande tempo. Och mitt i det här emotionella nöjesfältet lever du ditt liv.

VILKEN EMOTIONELL ÅKTUR ÄR DIN FAVORIT?

Hur stökigt det än kan kännas att uppleva starka känslor är det ändå inom bekvämtlighetszonen för den som haft det så hela livet. Den som alltid varit orolig har vant sig vid ytlig andning, spända axlar och konstanta stresspåslag. Den som ofta pendlar mellan hopp och förtvivlan blir van vid de hormonpåslag det innebär att skifta mellan glädje och sorg. Och den som stängt av de flesta av sina känslor har vant sin kropp vid att inte känna så mycket alls.

Oavsett hur emotionellt utlevande du är eller inte är påverkar det biokemin i din kropp. Det innebär att det blir en väldigt fysisk och konkret upplevelse att skifta dina emotionella mönster. I själva verket är det så att vi kan bli fysiskt beroende av de känslor (den biokemi) som vi är vana vid. Att bryta dina emotionella mönster kan därför ge verkliga avvänjningssymptom.

Det här blir väldigt tydligt exempelvis när jag coachar någon som är beroende av den bekräftelse det kan ge att dejta. Vissa är verkligt beroende av kicken de får av att höra ett pling i mobilen från en viss person. Andra är beroende av sexuell bekräftelse och av att känna sig åtrådda. För en del handlar det om att jaga komplimanger, att alltid se till att ha någon på gång eller om lättnaden som uppstår efter en heldag av dejtingpanik när personen äntligen hör av sig.

Även om det kan låta ologiskt så kan vi även bli beroende av obehagliga känslor. Det är inte kul att vara ledsen, känna sig otillräcklig eller oroa sig, men även dessa känslor är biokemi som vi kan bli beroende av. Vi har dessutom ett större behov av att världens känns begriplig än av att må bra.

“Hellre ett känt helvete än ett okänt himmelrike” som ordspråket säger.

Det här innebär att våra känslor, oavsett om de ger oss toppar eller dalar, fungerar ungefär som en emotionell snuttefilt. En stor del av coachingen jag gör med klienter går ut på att befria dem från sådana här mönster men ibland är det nästan som att försöka ta sprutan från nån som är rätt rejält nerknarkad.

De flesta är medvetna om sina mönster och vill bryta dem, men det finns ju en anledning till att mönstret uppstått. Om du ifrågasätter hela ditt värde så fort du inte får det bekräftat från någon annan är det rätt mycket begärt att du ska sluta bekräftelseknarka på Tinder. I alla fall utan att ersätta det med något annat. Vilket också är vad coachingen går ut på.

Så fort du lär dig att bekräfta dig själv kommer andras bekräftelse inte längre vara nödvändig.

När du kan fokusera på din egen upplevelse av att känna dig sexig inifrån är du inte längre beroende av att någon annan bekräftar det utifrån.

När du lärt dig möta dina känslor kommer du inte längre behöva lägga massor av energi på att undvika vissa av dem.

När du känner dig värdefull och älskvärd oavsett hur många sms du får får du mer utrymme att låta personen du dejtar svara i den takt hen vill.

Men på vägen dit kan det uppstå något av ett emotionell vacuum.

DET EMOTIONELLA TOMRUMMET

Den som alltid levt i en emotionell storm upplever ofta en enorm tomhet när stormen går över och ersätts av betydligt lugnare sätt att ta hand om känslorna. Och den som tvärtom undvikit vissa känslor hela sitt liv upplever en stark kontrast när massor av energi inte längre behöver gå åt till att hålla känslor på avstånd.

Det finns plötsligt utrymme för väldigt mycket annat när du inte behöver överanalysera dina känslor, panikgråta eller konstant distrahera dig från dina känslor.

Mängder av tid och energi frigörs, och det kan skapa en känsla av tomhet. Något som alltid varit där, även om det var jobbigt, är plötsligt borta. Du har berövats en trygghet. Även om snuttefilten kanske var både dysfunktionell och smärtsam så var den vad du var van vid. Utan den kan det verkligen kännas som att något viktigt saknas.

Att det kan kännas tomt utan dina tidigare emotionella mönster innebär inte att du borde behålla dem. Däremot kommer det bli lättare att släppa dem när du vet att det är helt normalt att sakna även sina jobbiga känslor.

Det är helt normalt att inledningsvis må dåligt av att må bra bara för att det är så ovant (jag har bloggat om det här). Du kan och kommer vänja dig, även om det kan kännas jobbigt under en övergångsperiod. Men är det inte ett oerhört mycket trevligare “problem” att du är ovan vid att må bra, än att du är kemiskt beroende av att må dåligt?

* * * * *

Vill du lära dig att ta hand om dina känslor på sundare sätt är du välkommen att boka in dig på coaching, eller läsa min bok Dejting börjar med dig! som innehåller ett helt kapitel om att möta dina känslor, och ger dig konkreta övningar för att göra det.

Är du så hungrig efter kärlek att du missar varningsflaggorna?

På sistone har jag coachat många kvinnor som är fullkomligt emotionellt utmattade av mönstret att intensivt, hoppfullt och passionerat dejta någon i ett par månader – som sedan hastigt försvinner. Det är är naturligtvis ett stort svek och gör särskilt ont om du har rädslor och sår kopplade till övergivenhet. Det är också extremt utmattande att pendla så hastigt mellan hopp och förtvivlan och de är helt emotionellt slutkörda när de kommer till mig.

De kan inte förstå varför det här mönstret upprepar sig, varför det drabbar just dem eller hur någon ens kan bete sig som deras dejter gjort. Prata ena dagen om långtgående framtidsplaner och ha väldigt ambitiösa tankar om relationen, sen försvinna kort därefter, göra slut över sms eller bara ändra sig helt. WTF?!

Eftersom jag sett det här mönstret hos ganska många klienter har jag också kunnat observera vad mer de haft gemensamt. Den gemensamma nämnaren hos alla som råkat ut för det här är att de är ovana vid att ta emot kärlek. De har ofta låg självkänsla när det kommer till dejtande, har dåliga eller inga relationer i bagaget, och/eller fick inte en sund bild av hur kärlek ska kännas under sin uppväxt. 

Det ger dem en skev bild av vad kärlek är och inte är, samtidigt som längtan är ovanligt stor. Det är en särskilt olycklig kombination… För det innebär att man längtar efter något man saknar förmåga att identifiera på ett sunt sätt.


STOR LÄNGTAN OCH LITEN ERFARENHET

Det som händer när de dejtar någon som i början är väldigt initiativtagande är som att sätta en svältande människa vid en stor buffé. Det kommer vara väldigt svårt att ta lagom stora bitar av maten, bedöma vad som är lämpligt att äta och det finns inte en tanke på att kolla upp eventuella allergiämnen eller bästföre-datum. 

Föreställ dig nu också att den svältande personen saknar kunskaper om matlagning och därför inte kan bedöma om de olika rätterna är tillagade på ett lämpligt vis. Det finns inte kunskap nog för att bedöma om fisken är genomstekt, upptäcka mögelprickar på tomaterna eller reflektera över hur länge äggen stått framme…

Dels för att hungern är för stor men också för att erfarenheten saknas. Är du tillräckligt hungrig och det du har framför dig ser gott ut och smakar okej, då kommer du äta det utan att ifrågasätta. Och sedan naturligtvis bli oerhört besviken när du blir magsjuk när allt verkade så gott och härligt.

Någon annan däremot, som inte befinner sig på svältgränsen, som har kunskap om matlagning och bara äter näringsrik och vällagad mat gjord på de bästa råvarorna, skulle inte gå i närheten av den där buffén. Det är uppenbart att den förvisso kan se lockande ut men inte kommer vara någon höjdarupplevelse. 

På samma sätt missar den med stor kärlekslängtan varningssignaler som skulle vara tydligare för någon med mer erfarenhet, högre krav och en bättre bild av vad som är rimligt. Förutsättningarna är inte särskilt goda för att bedöma situationen på ett vettigt sätt. Det är inte ditt fel, det finns bara vissa kunskaper som ingen lärt dig än.

Naturligtvis har den som direkt går all in för att sedan plötsligt försvinna också problem, men det enda du kan göra åt det är att lära dig att känna igen och undvika sådana personer. 


VARFÖR SÅ BRÅTTOM?

En av de största varningssignalerna är tyvärr också en av de största lockelserna: att någon dundrar in i ditt liv och snabbt lovar dig guld och gröna skogar. Men det är inte rimligt att någon som känt dig i två dagar pratar om att bygga en framtid med dig. Ni känner inte varandra!

Även om både tecknade filmer, Hollywood och hela vår kultur hyllar “kärlek vid första ögonkastet”-grejen intensivt är det inte vad du ska sikta på om du har dejtingproblem, dåliga (eller inga) erfarenheter av kärleksrelationer eller känner en desperat längtan efter att bli älskad. Snarare bör du se det som en varningssignal när det plötsligt går väldigt fort. Du är inte en Disneyprinsessa och världen är inte en saga.

När du är van vid att känna dig sedd, uppskattad och älskad, då är du på en plats där du möjligtvis kan ta snabba beslut om vem du vill vara med, men då behövs inte det, för du har ingen brådska och vet att du inte måste “passa på”.

Något att fundera på om du har det här mönstret är hur lång tid du tycker att man bör dejta någon innan man blir ihop. Att välja en partner är ett stort och viktigt beslut. Hur väl vill du känna någon innan du väljer honom eller henne som din partner? Att en dejt eller två var bra räcker inte. Att du aldrig känt såhär förr är inte särskilt imponerande heller om alla dina tidigare erfarenheter varit dåliga.

Vad är viktigt för dig i en relation och hur tar du reda på att den andra personen vill samma sak? Hur mycket tid tillsammans behövs för att du ska veta att det kommer hålla i längden?

Och kanske viktigast av allt: vad hade det krävts för att få bli ihop med dig om du redan kände dig emotionellt trygg och älskad innan den andra personen ens dök upp? Om du redan varit “mätt”, var hade du satt ribban då? 

Vill du ha hjälp med att göra sundare val i ditt dejtande?
Läs mer om dejtingcoaching här!


* * * * *

Den här texten publicerades ursprungligen i ett av Happy Datings Nyhetsbrev. Vill du prenumerera? Fyll i dina uppgifter nedan:

När du varit med om något de flesta inte kommer i närheten av…

Tiden är en väldigt närvarande komponent när jag coachar, på många sätt. Många coachingklienter kommer för att de känner sig jagade av den biologiska klockan, men de hör faktiskt till den grupp som är minst bekymrade om tiden. De är ofta väl pålästa om sin situation och har vidtagit åtgärder och har en realistisk bild av sina möjligheter.

Då är det värre med alla som tycker att de “borde” ha en partner, eller iaf kunna dejta bättre för att de uppnått en viss ålder. Ibland jäktas de av omgivningen när vänner och syskon hoppat in i Svensson-mallen “i tid” och ibland bara av normen som säger att man (av högst okänd anledning) “borde” vara gift runt 30. Det brukar ofta ordna upp sig när vi börjar prata om hur deras egna preferenser bortsett från normer och andra människors val. När du ger dig själv friheten att leva ditt liv på dina villkor och tydligt göra skillnad på yttre press och inre längtan brukar rätt mycket falla på plats.

Men det finns också en tredje kategori när det handlar om det här med tiden. Och det är personer som varit tvungna att lägga mycket tid på att bearbeta jobbiga händelser tidigare i livet. För någon handlar det om att ha en ätstörning som tagit 10-15 år att blir frisk från. Någon annan blev allvarligt mobbad i skolan och behövde gå i terapi för att återhämta sig från det. Vissa har varit allvarligt fysiskt sjuka och andra har behövt lägga många år av sina liv på att bearbeta familjetrauman från barndomen.

Vad de ofta inte inser är att det inte riktigt går att jämföra sig med andra i samma ålder efter en sån sak. Att behöva lägga så oerhört mycket tid, fokus och livskraft på något så jobbigt gör att du går miste om en hel del annat. Du har förvisso levt lika länge som alla jämnåriga men ni har definitivt inte upplevt samma saker. Du har vissa livserfarenheter som de flesta aldrig kommer i närheten av, men du har också gått miste om mycket som de flesta har i bagaget. Och det är nödvändigt att ta hänsyn till.

FYRA SAKER DU BEHÖVER TÄNKA PÅ

1. Du har ett djup som andra saknar

När livet tvingar dig att ta dig igenom riktigt jobbiga grejer får du perspektiv på saker. Särskilt på det här med att ha det jobbat. Det går liksom inte att lyssna på folk som klagar på att bussen är sen när du själv varit nära att dö eller velat ta livet av dig under flera år.

Har du varit i helvetet och vänt har du smakat på så mycket av livet och fått ett sådant djup och en sådan styrka att det är absolut nödvändigt att du fyller ditt liv med andra som på något sätt kan matcha det. Både vänner och personer du dejtar. Annars kommer du inte kunna känna dig förstådd och dessutom bli fruktansvärt uttråkad.

2. Du behöver förmodligen leva ikapp lite

Du har varit med om saker som de flesta inte kommer i närheten av, men du har också missat en hel del. Det utforskande andra gjorde i tonåren (sexuellt, romantiskt, personlighetsmässigt) behöver inte ske i tonåren.

Du kanske behöver uppleva känslan av att vara kär i killen i parallellklassen genom att ha en liten crush på någon som är mycket yngre än du innan du tar nästa steg. Eller upptäcka vem du är som vuxen och ha en period av “tonårstrots” även om du på pappret varit vuxen i massor av år. Eller dejta oskyldigt och nyfiken på samma ätt som andra gjorde i tonåren innan du är redo att dejta på ett vuxnare vis.

Vi blir inte erfarna bara för att tiden går, utan av våra erfarenheter. Lyckligtvis går dem att skaffa i vilken ordning som helst och det är helt okej att du lever ikapp lite nu.


3. Du måste sluta jämföra med andra, och acceptera din unika livsresa

Slutsatsen av punkt 1 och 2 är att du har den unika kombinationen att du förmodligen är både väldigt mycket mognare än de flesta på vissa sätt, men också mer oerfaren på andra. Och det är helt okej! Hur skulle det kunna vara på något annat vis med tanke på vad du har varit med om? Det går ju inte.

Så tro eller känn inte att du kan, bör eller måste hoppa in i samma norm som alla andra håller sig till bara för att dina jobbiga år är över. Du passar inte in där längre, och det är något att vara oerhört tacksam över, för väldigt många mår inte särskilt bra där inne.

Den enskilt vanligaste faktorn som tvingar människor att göra egna, autentiska livsval är att de blir sjuka eller råkar ut för något hemskt. Det är inte en slump att väldigt många blir utbrända strax före 40 och utbildar sig till yogalärare eller omvärderar hela sitt liv efter en cancerdiagnos. Du tog bara den smällen tidigare i livet, så dra nytta av visdomen det gett dig istället för att försöka inte kompensera för det genom att hoppa in i det ekorrhjul som förr eller senare kraschar för väldigt många andra.

Jag förstår om du är väldigt sugen på att vara “vanlig” nu efter allt som du varit med om men det är lite för sent för det. Istället får du se det som en superkraft att du redan är van vid att leva utifrån dina egna egna omständigheter, men nu kan omständigheten vara den kraft och styrka du fått av att överkomma det du varit tvungen at hantera, istället för problematiken i sig. Din “grej” är inte längre att du är sjuk eller hade en hemsk uppväxt eller behövde massor av terapi utan att nu, just därför, istället kan lägga den energin på att skapa ett härligt och fantastiskt liv.

4. Bär dina ärr med stolthet och medvetenhet

Det är så jäkla imponerande, fantastiskt och alldeles alldeles underbart att du tagit dig igenom det som du behövt ta dig igenom. Det är helt rimligt att du bara vill lägga det bakom dig och aldrig mer se tillbaka. Men det som hänt har format dig och kommer alltid vara en del av din historia. Det innebär att du även fortsättningsvis kommer behöva ta hänsyn till det ibland.

Inte på det sätt som du behövt göra tidigare, när det slukat upp dig och ditt liv fullkomligt, men ibland kommer det förflutna göra sig påmint. Det kommer sannolikt finnas visa saker som du behöver vara medveten om, ibland kommer det kanske kännas likadant som då igen fast bara ett litet tag, och i vissa fall kanske det finns saker som du behöver förhålla dig till i resten av ditt liv. Det är orättvist och jag fattar att du kanske inte vill det. Men allt är tyvärr inte upp till dig, och du har en mycket större chans att leva ett bra liv om du tar hänsyn till de omständigheter som inte går att påverka än när du envist bestämmer att “nu ska allt va bra för att jag vill det”.

Det du varit med om har gett dig en styrka som ingen kan ta ifrån dig, och du har alla förutsättningar att leva ett riktigt bra liv. Men tro inte att du kan hoppa in i normen efter det här. Det är dags att ta makten över ditt öde och använda din livsvisdom, erfarenhet och styrka till att designa ett liv som är rätt för DIG. Din längtan efter att passa in och “bara vara som alla andra” måste övergå i en längtan efter att skapa det liv som funkar allra bäst för just dig baserat på vem du varit, vem du är och vem du vill vara härnäst.

ÄR DU REDO ATT BYTA FOKUS?

Det är inte gratis att bli klok. Inte att bli frisk eller hel från trauma heller. Men jag vet inte om jag nånsin mött en människa som är riktigt nöjd med sitt liv som inte också tagit sig igenom något stort och riktigt jobbigt. När du gjort det, då är det i jämförelse oerhört mycket lättare att bygga drömliv.

Problemet är att den som haft fullt upp med att hantera jobbiga saker har fått lära sig väldigt mycket om det, men väldigt lite om hur man skapar härliga grejer som sitt drömliv.

Vissa får tom en tomhetskänsla när något som de kämpat med så länge inte längre är det mest centrala i deras liv. Och det är där nästa fas kommer in. När du kan ägna dig åt lite gammal hederlig personlig utveckling och livsdesign istället. Det är betydligt lättare och väldigt mycket roligare. Du behöver bara ge dig själv tillåtelse att göra det, och sluta tro att ditt liv ska likna alla andras. Behöver du hjälp är jag expert på att hjälpa människor med att fylla på med de härliga bitarna när du redan tagit dig igenom det jobbiga.

Du har växt ur normen för längesen och att passa in kan inte längre vara målet. Lägg den energi som tidigare gått åt till att överleva på att designa ditt alldeles unika, allra bästa liv.

Varför ifrågasätter vi inte relationer?

Vi måste börja prata om hur och varför människor har relationer! Det är verkligen inte okej att vi antar att allt är bra så fort någon har en partner. Om någon inte är i en uttalad misshandelsrelation, vilket för övrigt är betydligt vanligare än vi tror (både psykisk och fysisk) och något som definitivt brukar omgärdas av skam och hemligheter, förutsätter vi att människor har det bra i sin relation.

– Är du gift?
– Ja.
– Vad trevligt.
*inga följdfrågor*

Man vill ju inte snoka i människors privatliv (om de inte är singlar vill säga får då är det visst fritt fram för många), det är ju inte artigt… Men det leder ju till att vi inte vet hur andra har det på insidan av sina relationer! Vi saknar referenspunkter, någon att prata med och sunda normer. Den som har en dålig relation kommer skämmas och känna sig konstig när det ser ut som att alla andra har bättre relationer. Så lägger man locket på, överkompenserar med en gullig bild på facebook och står ut ett tag till.

FUCK THAT SHIT! Vi kan inte ha det såhär!

NYANSERA DIN BILD AV VAD DET INNEBÄR ATT HA EN RELATION

De flesta jag coachar har ju problem med att de inte hamnar i en relation, men jag möter också många som tidigare varit gifta eller haft långa relationer. Många har varit med en partner i ett decennium eller mer, i en relation som utifrån sett ser helt okej ut. Det är exakt vad “de eviga singlarna” ofta är oerhört avundsjuka på.

Men precis som att jag får höra sanningen om singlarnas dejtande får jag också höra många sanningar om vad som rör sig i dessa långa relationer. Det är jättemånga som berättar om kärlekslösa relationer som upprätthölls för att det ändå kändes tryggare än att vara ensam. Om rädslor för att vara oälskad så man nöjer sig med någon man egentligen vet inte är rätt. Om längtan efter barn som gör att man gifter sig med någon man egentligen inte älskar.

Många har anpassat sig in i relationer som sedan innebär att de antingen behöver ta hand om sin såsiga partner på ett överdrivet sätt, eller hamnar med en dominant och utnyttjande person som även långt efter att relationen är slut saboterar deras liv och välmående.

Finns det dessutom barn med i bilden blir den ännu mer komplicerad. Det verkar vara ett alldeles speciellt helvete att vara för evigt bunden till någon som du inte tycker om, inte kan samarbeta med, som kanske till och med beter sig riktigt jäkla illa och aktivt påminner dig om en väldigt jobbig tid av ditt liv, särskilt när samarbetet rör det absolut viktigaste och värdefullaste i ditt liv: ditt barn.

Men allt det här ingår i normen; att ha en relation är bra, att ha en lång relation är extra fint och att få barn tillsammans med någon är ju alltid det bästa som kan hända. Eller?

Hur du faktiskt mår där inne i relationen, och om den andra föräldern till dina barn är en vettig människa som kan ha sunda relationer eller vara en god förälder, det fokuserar vi inte nämnvärt på. Relation är bra. Barn är bra. Singel är dåligt. Tydligen.

Det finns många inlägg här på bloggen som ifrågasätter parnormen och jag har även skrivit flera nyhetsbrev om det. Det är verkligen så viktigt att vi tittar nyktert på vad den innebär och vilka alternativ vi faktiskt har. För även om det absolut finns människor som har fantastiska kärleksrelationer, aningen för att de råkade ha en trygg anknytning eller aktivt lärt och ansträngt sig att skapa fungerande relationer, så ställer normerna till det för väldigt många.

Vi kan inte vänta oss att alla människor göra exakt samma val i livet, särskilt inte i exakt samma tempo!

Fokusera betydligt hellre på vad som är rätt för dig utifrån de förutsättningar du har än på att passa in i normen. Lägg din energi på att skifta dysfunktionella relationsmönster, lära känna dig själv och skapa optimala förutsättningar för att dina framtida relationer ska bli så sunda, härliga och välfungerande som möjligt oavsett om det matchar de val din omgivning gör eller inte.

Nej, du kanske inte blir gift vid 30, men det minskar å andra sidan också risken för att du är skild vid 42, vilket också ingår i normen…

Eller välj bort att ha en partner över huvudtaget, för det är på inget sätt alls obligatoriskt! Fokusera på andra typer av relationer ett tag, och sätt dig in i flera sätt att leva än de normstyrda. Normen är trång och det finns oändligt många sätt att leva sitt liv och ha relationer. Utforska dem innan du väljer och följ inte med flocken bara för att passa in!

Livet går inte ut på att passa in. Det går ut på att vara så mycket du som möjligt och skapa förutsättningar som funkar för dig.

Ge dig själv utrymme att leva ditt liv på ditt sätt!

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng