Efter fem år som dejtingcoach har jag fått höra en del. Även om jag inte kan berätta vad specifika personer har sagt vill jag dela vad jag lär mig av att lyssna på det. Och den här sommaren är det en sak som återkommit i väldigt många coachingsessioner, som har att göra med människors familjebakgrunder.
TVÅ SIDOR AV MYNTET
Om jag gör en grov förenkling handlar det å ena sidan om personer med rätt stökig bakgrund. Kanske en förälder med alkoholproblem, en ekonomiskt tuff uppväxt eller föräldrar som av något skäl helt enkelt inte klarade av att vara föräldrar på ett särskilt bra sätt.
Personer med den här typen av bakgrund tenderar att skämmas för den och idyllisera “fina” familjer. Familjer som på ytan ser ut att ha allt. Som äter söndagsmiddagar ihop och åker på skidsemestrar. Eftersom de praktiska omständigheterna ser annorlunda ut antar man att det är lika mysigt även på insidan: “de verkar ha haft det så himla enkelt.”
Å andra sidan har vi personerna jag möter som har den “fina” bakgrunden men inte alls upplevde det som enkelt. Verkligheten i fina familjen är tyvärr inte alltid så härlig som den kan se ut, just på grund av hetsen att hålla fasaden uppe. Det gör familjemedlemmarna extremt skickliga på att anpassa sig, prestera och visa upp en schysst fasad. Och jävlar vilken press det kan sätta på en människa!
Många från den bakgrunden har blivit så extremt drillade i att vara smarta, snygga, högpresterande, korrekta, kontrollerande och perfekta att de knappt kan andas. De har tappat kontakten med vad de själva vill. De har glömt bort hur man gör när man har kul och njuter av saker. Och framför allt är de livrädda för att släppa människor inpå livet, för då kommer det ju märkas att de inte alls är sådär smarta, snygga, högpresterande, korrekta, kontrollerande och perfekta som de tror att de måste vara för att bli omtyckta.
DEN GEMENSAMMA NÄMNAREN
Till saken hör att personer ur den första kategorin ofta ramlar i exakt samma fälla när de tror att de behöver kompensera för sin bakgrund. Så alla går runt och anstränger sig till max för att duga enligt en helt omöjligt standard baserad på en ouppnåelig idé om hur man “borde” vara.
Du kan säkert föreställa dig hur det går att dejta när man inte vet vad man vill, tappat bort förmågan att ha kul utan dåligt samvete och är övertygad om att alla skulle lämna en om de visste vem man egentligen är. Det blir jobbigt, minst sagt…
Konsekvensen blir att väldigt många, oavsett familjebakgrund, bär på en känsla av otillräcklighet och skam. Ett antagande om att de måste dölja vissa delar av sig själva för att bli omtyckta.
När det i själva verket är precis tvärtom; det är smygandet och anpassandet som ställer sig i vägen för kontakten du längtar efter.
Om du istället för att gömma delar av dig själv vågade visa dig skulle du snabbt upptäcka att det är dina erfarenheter som gör att människor kan relatera till dig:
“Wow, bär du också på en rädsla för att bli sårad, jag med!”
“Åh, var din mamma också alkoholist, då kanske du kan förstå mig!”
“Har du också varit deprimerad/utbränd/gått i terapi? Om inte ditt liv heller är perfekt, då kan vi ju va kompisar!”
Alla bär på något som de tror att andra människor skulle döma dem för om de visste. Och alla tror att de är ensamma om att känna så.
Men det är inte bara du. Det är aldrig bara du.
Det du tror kommer stöta bort människor är i själva verket det som kommer föra dem närmre. Men det kommer bara hända om du slutar gömma det.
Du är inte ensam om att ha ett förflutet.
Din mänsklighet är din största styrka.
Men bara om du visar den.
