Parnormen skapar en underförstådd problematisering av singellivet som de flesta dejtande singlar nog kan skriva under på. Information om någons singelstatus bemöts ofta med kommentarer i stil med “du träffar nog också någon ska du se…”, eller “det kan väl inte vara något problem för dig att träffa någon”.
Det kan låta hjälpsamt (även om det i princip aldrig uppskattas), men framför allt tyder det på att det finns ett underliggande antagande om att alla borde vara, borde vilja vara, och borde kunna vara, i en relation.
Varför är det så?
En rimligare fråga när någon berättar att hon är singel tycker jag vore “jaha, hur trivs du med det?” eller liknande. Vilket är en strålande följdfråga även till någon som är i en relation. Men den ställs aldrig. Mycket sällan frågar vi människor om hur de mår i sina kärleksliv. Vi bara antar att den som har en partner är nöjd och att den som är singel vill träffa någon.
Varför är målsättningen att alla ska ha en partner istället för att vi ska trivas med våra liv oavsett om vi har en partner?
ATT PASSA IN I NORMEN HAR FÖRDELAR – OCH ETT PRIS
Det finns mängder av relationer som är katastrofala och jag tror det har mycket att göra med den här synen på singlar och singelliv. Att singelskap automatiskt problematiseras och relationer automatiskt hyllas påverkar naturligtvis de val vi gör i våra kärleksliv.
Det finns en hel del bekväma fördelar du får och nackdelar du slipper när du har en partner. Du blir inbjuden på parmiddagar till exempel. (Vad är grejen med att inte bjuda sin vänner på middagar för att de är singlar??)
Du slipper också alltför nyfikna och intima frågor om ditt kärleksliv från främlingar när du har en relation. Singlar däremot förväntas ofta berätta intima detaljer om sina dejter och erfarenheter. Men varken släktingar, kollegor, vänner eller bekanta kommer lägga sig i något sånt så länge du har en partner.
Med en partner passar du ju så fint in i normen och ni slipper bli ifrågasatta (iaf så länge ni är straighta, monogama och inte sticker ut på något annat sätt). Men trots dessa socialt smidiga fördelar av att ha en relation, är det verkligen vad som gör varje människa lycklig i varje fas i livet? Eller är en halvkass relation priset du betalar för att passa in?
INRE ÖNSKAN OCH YTTRE FÖRVÄNTNINGAR
Jag undrar vad dessa normer och förväntningar gör med kvaliteten på våra relationer. Hur många människor kliver in, eller stannar kvar, i en relation som inte är vad de egentligen skulle önska, trivas med eller må bra av på grund av det här?
Så länge det finns ett kollektivt ifrågasättande av singlar och antaganden om vad det innebär att vara singel, separera eller skilja sig kommer många försöka undvika det kanske längre än vad som egentligen vore sunt.
Det är naturligtvis inte roligt alls att bli dömd, ifrågasatt, synad i sömmarna och få oombedda råd om känsliga saker från främlingar. Klart en del drar sig för att göra slut, lämna eller skilja sig då. Klart att vissa kommer kliva in i relationer som inte känns bra för att slippa sådant.
Det kräver mod att vara sann mot dig själv och inte nöja dig med mindre än det du vill ha. Priset för att passa in när normen inte känns rätt är högt. Det är också rimligt att det tar längre tid att träffa någon att ha sin drömrelation med än att bara bli ihop med “nån” för att det är så det “ska vara”. Så varför har vi så lite förståelse för det? Varför är det så uppseendeväckande att någon inte har en relation?
Jag undrar vilka val människor skulle göra om det var ett lika självklart och neutralt livsval att vara singel som att ha en relation? Eller lika värdesatt och hyllat att vara ihop med någon i tre år som i 30? Lika odramatiskt att inte ha barn som att inte bo i radhus.
Om människor var fria att göra sina val ifred utan krav, normer och yttre press, hur skulle vi välja då?
NYA TIDER ÖPPNAR FÖR NYA RELATIONER (ELLER?)
Jag leker ibland med formuleringen “tills döden eller livet skiljer oss åt”. Skulle det vara rimligare? Att kliva in i ett äktenskap, en relation eller för all del bara en dejt, med full medvetenhet om att både livet och relationer och människor är oförutsägbara och att det inte nödvändigtvis måste vara något dåligt att inte vara tillsammans för alltid.
När människor i praktiken levde tillsammans tills döden skiljde dem åt i större utsträckning, hur såg de relationerna ut? Är det något vi vill tillbaka till? Är det något som ens är relevant i dagens samhälle?
Livslängden i Sverige ökade med 20 år under 1900-talet och livsvillkoren förändrades radikalt, särskilt för kvinnor. Villkoren för “tills döden skiljer oss åt” förändrades därmed också radikalt när vi började leva i över 80 år istället för 60.
Vi lever, arbetar, umgås, äter, tränar, roar oss mm på helt andra sätt idag än vi gjort förr. Vi har inte samma arbete hela livet längre. Vi bor inte på samma plats hela livet längre. Så varför har vi kvar våra gamla normer om hur vi borde ha relationer?
Varför förväntas parrelationer fortfarande se ut som de gjorde förr? Och vad finns det för moderna alternativ? Vilka andra möjligheter och former för relationer – och singelliv – finns?
KVALITET VS KVANTITET
I ett modernt samhälle går det utmärkt att leva utan partner på ett sätt som är historiskt sett unikt, särskilt för kvinnor. Ändå ifrågasätts singlar och alla förväntas vilja leva tillsammans med någon.
Det är förstås ett lockande alternativ för många att dela sitt liv med någon, men det kan omöjligt vara det enda alternativet för alla människor hela tiden. Tänk om vi skulle fokusera mer på kvaliteten på våra (och varandras) relationer än på hur långa de är?
Om vi kunde prata öppet om hur vi mår i våra relationer – och utan relationer! – istället för att dra föråldrade slutsatser om vad de olika alternativen innebär utifrån gamla normer som inte ens är relevanta för alla idag?
Dagligen samtalar jag med singlar som lider oerhört mycket av att de inte passar in i normen, trots att normen inte funkar särskilt bra. Men den yttre pressen är ändå stor för många. Så stor att många hellre skulle säga ja till en halvkass eller rentav dålig relation om inte dejtingproblemen hindrade dem – bara för att passa in. Det är de såklart inte ensamma om; det är en anledning till att många har och stannar i relationer som inte är särskilt bra. Sen går singlarna runt och är avundsjuka på dem…
Även om en relation ser gullig ut på stan, på Instagram eller på festen så har du ingen aning om hur en relation faktiskt ser ut på insidan. Projicera inte dina egna fantasier på andra par, utan försök titta nyktert på vad tvåsamhetsnormen faktiskt gör med människor. Långt ifrån alla relationer är sunda, fungerade eller ens av en god anledning.
VAD ÄR RÄTT FÖR DIG?
Jag sitter inte på några givna svar om det här, men jag tycker det är viktigt att vi ställer frågorna kring vad det egentligen är vi längtar efter. Dels till varandra men framför allt till oss själva. När du nu har privilegiet att födas på en plats och i en tid där du har makten över ditt eget liv och kan ha relationer på de sätt som passar dig bäst, förvalta det!
Reflektera, utforska, känn efter och tänk utanför boxen. Kommer du ändå fram till att det gamla klassiska alternativet lockar mest vet du att du valt det aktivt och inte bara föll in i normen för att slippa göra ett eget val.
Framför allt, tro inte att de normer som finns är något att per automatik sträva efter eller vara avundsjuk på. Ta reda på vad som funkar för dig!