Livet har format dig till den du är idag. En viktig del av livet som format dig, kanske mer än något annat, är familjen du växte upp i. Som barn känner du inte till något annat än den familjedynamik du föds in i.
Din överlevnad hänger på att du passar in i din familj och utan dina föräldrars kärlek och omtanke klarar du dig inte. Så du formas av och anpassar dig till dina övriga familjemedlemmar.
I den bästa av världar växer alla upp i ett tryggt hem med sunda relationer mellan familjemedlemmarna. Känslor uttrycks och bemöts på ett kärleksfullt sätt och alla känner sig trygga och agerar därefter. I verkligheten är det däremot ofta lite annorlunda.
Den som har en uttalat strulig uppväxt med beroende, missbruk och/eller våld får en väldigt skev bild av hur nära relationer fungerar. Medberoende, då man helt anpassar sig till någon annan och blir hyperkänslig inför allt som kommuniceras outtalat under ytan, är vanligt.
Du måste helt enkelt vara på din vakt i en sådan uppväxtmiljö. Förmodligen också tidigt ta stort ansvar både för dig själv och kanske också någon annan i familjen. Det är inte tryggt att vara barn i en sådan familj, och det skapar en association mellan otrygghet och närhet. Den associationen består och skapar problem när du sedan försöker skapa nära relationer som vuxen.
VAR DET NÅGOT SOM SAKNADES?
Det är naturligtvis hemskt med traumatiska barndomar, men de har åtminstone fördelen att du kan peka på något konkret (t.ex våld eller alkoholmissbruk) och säga “det här var dåligt, såhär borde det inte varit”. Det fanns saker där som inte borde ha funnits där.
Men det finns också mer subtilt påverkande uppväxtmiljöer. De är skadliga inte på grund av vad som finns där utan på grund av vad som saknades. Den som aldrig upplevt hur exempelvis omtanke eller respekt känns eller ser ut vet inte att det borde ha funnits. Det går inte att uttrycka att man saknar något man aldrig sett eller ens känner till existerar.
Om sårbarhet, samtal om känslor och verbala uttryck för kärlek saknades när du växte upp går du miste om några väldigt viktiga komponenter som är helt nödvändiga när du vill knyta an emotionellt till andra människor som vuxen.
Många växer upp med en blind fläck och inte vet om vad de blev utan. Konsekvenserna av det som saknas blir ändå påtagliga men de kan inte säga varför. Inget är ju “fel”. Din barndom var ju “bra”. Så vad är problemet?
Problemet för nästan alla personer jag coachar är att de fortsätter använda samma “strategi” som krävdes för att passa in i deras familj, för att bli omtyckta även när de dejtar. Det funkar inte alls.
DINA GAMLA STRATEGIER FUNGERAR INTE LÄNGRE
Din dejt kommer inte bli imponerad av dina prestationer bara för att det var så du fick dina föräldrars kärlek eller bekräftelse. Om du behövde anpassa dig till en dominant, sjuk eller destruktiv person i din familj när du växte upp är det väldigt sannolikt att du fortsätter anpassa dig för att passa in och bli omtyckt även när du dejtar. Men det hjälper ju inte! För andra människor är inte som dina föräldrar. Därför funkar det inte att bete dig som om de vore det.
För många innebär detta att de behöver finna ut helt nya sätt att skapa kontakt och en känsla av närhet när de dejtar. Det som funkade i barndomen fungerar inte längre, eftersom allt är annorlunda. Du är inte ett barn och den du dejtar är inte en familjemedlem. Så vad fungerar nu?
Vanligtvis är det som krävs att du gör precis tvärtom. Det vill säga allt det som absolut inte hade fungerat hemma vid köksbordet i din familj; exakt det som du undvikit hela ditt liv, det är det som är lösningen nu.
Det är för de allra flesta förknippat med en himla massa rädsla att göra tvärtom. Det rädda barnet, som hade blivit övergivet med ett sådant beteende, lever kvar inom oss och vill gärna att vi håller oss till de gamla spelreglerna även om de inte gäller längre. Men du behöver motbevisa dig själv genom att börja testa att göra tvärtom.
BRYT GAMLA MÖNSTER I SMÅ STEG
Steg ett är absolut inte att göra det på en dejt, det är alldeles för läskigt. Istället börjar du med små små mini-steg, bara mellan dig och dig. Börja med att identifiera vad du behövde göra och hur du behövde vara för att passa in och få uppskattning i din familj. Prova sedan att leka med tanken på att det överhuvudtaget är hypotetiskt möjligt att göra annorlunda. Fundera kring vad det skulle kunna innebära. Kanske skulle kunna prova att säga nej till något litet, eller komma med ett eget förslag istället för att låta dina vänner bestämma.
Sen kanske testa att ta ett litet steg åt ett nytt håll tillsammans med någon som du känner dig extra trygg med. Därefter kan du prova på några kollegor, osv osv. Genom att ta små små steg mot ett nytt beteende fyller du ditt liv med det nya mönstret tills den enda personen som finns kvar att testa ditt nya beteende på är personen du dejtar.
Vid det laget är det ju redan så du beter dig mot alla andra, och du har gott om bevis på att det fungerar väldigt bra och inte alls var så läskigt som du trodde. Då vore det ju tvärtom konstigt att inte göra detta nya, som du vet fungerar så mycket bättre än det gamla, även med personen du dejtar.
Känner du igen dig i anpassningsmönstret? Är du redo att bryta det?
Läs mer om dejtingcoaching här.