Måste du älska dig själv för att kunna älska någon annan?
Nej.
Men hur mycket kärlek du kan ta emot från andra styrs i stor utsträckning av hur mycket du tycker om dig själv. Självkärlek är en övning i att ta emot andras kärlek. Och tycker du inte om dig själv står det i vägen för andras kärlek till dig.
Att älska någon som inte tycker om sig själv är ungefär som att försöka hjälpa en perfektionist. Det når liksom inte fram. Och perfektionisten blir mest irriterad…
Ändå hoppas många som inte är så förtjusta i sig själva att det hux flux bara ska gå över om de hittar en partner som älskar dem. Trots att de kanske inte ens kan ta emot en komplimang! Vi måste ändå lära oss krypa innan vi lär oss gå, eller hur?
Börja med att lita på att de komplimanger du får faktiskt är uppriktigt menade. Att människor inte ljuger dig rakt upp i ansiktet när de säger något vänligt (ganska taskig sak att tänka om dem, inte sant?).
Börja sedan aktivt leta efter saker att uppskatta hos dig själv. Om du inte har en spontan lista över det bästa med att vara du top of mind beror det faktiskt främst på att du inte har övat på att tänka så. Och om du utan problem kan slänga fram 10 saker du ogillar med dig själv har du förmodligen övat väldigt mycket på att tänka på det.
För så enkelt är det. Det vi övar på blir vi bättre på. Vill du kunna ha nära relationer med andra människor, och på riktigt känna dig så älskad som du drömmer om att göra, då behöver du börja öva på att ta emot kärlek. Det bästa av allt är att du kan öva på dig själv!!
Så hur gör man då för att tycka om sig själv?
Ja, hur gör du för att tycka om någon annan?
När vi vänder på det blir det lite absurt, eller hur? Vadå “vad gör jag för att tycka om någon? Det är väl inget man liksom gör, praktiskt. Man tycker om någon och beter sig därefter bara.”
Javisst! Och där har vi faktiskt nyckeln till självkärlek också; vi behöver bara vända på ordningen. Vad skulle hända om du betedde dig mot dig själv på samma sätt som du beter dig mot människor du tycker om?
Jag är helt övertygad om att det förändrar exakt allt!
Använd hur du beter dig mot människor du älskar som en mall för hur du beter dig mot dig själv.
Hur tittar du på dem?
Hur tilltalar du dem? Med vilken ton?
Vad tänker du om dem?
Hur förhåller du dig till deras problem, misstag och känslor?
Använd din vänlighet mot andra människor som facit, och öva medvetet på att tilltala dig själv med samma omtanke och respekt.
Kommer du ändå på dig själv med att säga något elakt till dig själv (saker man övar på går ju sällan helt perfekt direkt från start) gör du bara samma sak som om du förolämpat någon annan: ber om ursäkt. Allt som funkar mot dina nära och kära funkar också mot dig själv.
När du är mer kärleksfull mot dig själv kommer det dels vara fantastiskt mycket skönare att vara du, och dels bli helt självklart att se och ta emot andras kärlek till dig. För den finns där.
Men till vilken nytta om du inte lärt dig att ta emot den?