Föreställ dig en liten flicka som växer upp i en familj där man inte pratar om känslor. Om hon någon gång skulle försöka sig på att berätta om något som hon är rädd för eller mår dåligt av för sin mamma blir mamma så orolig att flickans egna bekymmer aldrig känns viktiga nog att göra mamma ledsen för. Pappa vet inte mycket om känslor alls. Han må vara snäll och mena väl men det går inte att komma till honom och prata om jobbiga saker heller.
Så den lilla flickan håller stormarna i sin inre värld hemliga och fokuserar på att göra sånt som mamma och pappa förstår och blir glada av istället. Till exempel ta hand om lillebror som är betydligt mer stökig än hon själv, se till att göra bra ifrån sig i skolan (pappa ääälskar när man gör bra ifrån sig i skolan) och klara sig själv. Inte vara så himla besvärlig med alla sina krångliga känslor och frågor och problem.
Relationen mellan mamma och pappa ser märklig ut för den lilla flickan. De bråkar sällan men någon kärlek uttrycks inte heller. De diskuterar nyheter eller praktiska saker med varandra men kramas inte och är sällan särskilt glada. “Det är kanske så det är att vara vuxen och ihop med någon” tänker den lilla flickan, även om hon bär på en stark längtan efter något helt annat…
Den lilla flickan växer och ju äldre hon blir desto fler saker hittar hon som kan göra mamma och pappa glada. Hon lär sig att spela piano och dansa balett, tar studenten med toppbetyg, läser på högskolan och får ett bra jobb. Allt det här är saker som mamma och pappa kan förstå, som hon därför har lärt sig är viktigt att göra för att bli älskad.
Men den lilla flickan hade från början helt andra drömmar. Hon längtade efter att bli stor så hon kunde får göra precis vad hon ville av all sin längtan, glädje och energi. Hon drömde om att se världen och förändra världen. Hon fantiserade om att skapa saker, följa sin glädje och göra skillnad för människor på riktigt. Hon drömde definitivt inte om att sitta på ett kontor 10 timmar varje dag bara för att hjälpa nån bolagschef att tjäna ännu mer pengar och sen gå hem till en tom lägenhet med hämtmat. Det var inte vad hon såg framför sig när hon låg på gräsmattan bakom huset och tittade på molnen på himlen och fantiserade om sin framtid…
Ändå var det precis så det blev. För någonstans på vägen slutade den lilla flickan drömma. Sådana saker var inget mamma och pappa uppmuntrade, de sa att hon hade för livlig fantasi och kallade henne tramsig när hon pratade om sina drömmar. Eller så lyssnade de bara inte, de tyckte väl att det fanns så mycket annat som var viktigare än den lilla flickans drömmar.
Så hon slutade drömma. Och hon slutade känna. Man måste nämligen göra det, sluta känna, när man stänger av sina drömmar. Det gör ont att överge sina drömmar, så enda chansen att stå ut är att sluta känna. Bara då orkar man med att följa strömmen och märker inte så noga om man råkar läsa fel högskoleutbildning, hamnar på en dysfunktionell arbetsplats eller dejtar någon som inte är så snäll eller spännande.
Om hon fortfarande hade kunnat känna efter hade hennes magkänsla skrikit åt henne att springa åt andra hållet så högt att hon inte haft en chans att missa det. Men små flickor som slutat drömma och slutat känna växer upp till stora flickor som gör vad som förväntas av dem. Hur det känns är inte så noga.
Förblindade av duktighetsdimman försöker dessa stora flickor sedan gå på dejt, för även om hjärtat för säkerhets skull är inlåst bakom skyddande pansar (det är för läskigt att visa det och för smärtsamt att få sprickor i det, så det blir tryggast så) kommer det ofta envisa rop om kärlek där inifrån. Eller så är “gifta sig och bilda familj” också bara en sån där sak som man borde göra… Men oftast är det hjärtat som ropar. Så den stora flickan dejtar.
Många stora flickor går på dejt efter dejt efter dejt efter dejt utan att något särskilt någonsin händer. Det uppstår ingen gnista, ingen hon vill ha väljer henne och hon kan inte förstå varför. Men egentligen är det inte märkligt alls. För att gnista ska kunna uppstå och någon ska kunna välja att vara med henne behöver hjärtat vara fritt från pansar. Det är bara då hjärtan är fria att älska och bli älskade tillbaka.
För små och stora flickor som låst in sitt hjärta för att slippa känna jobbiga saker, och istället övertänker och presterar sig fram genom livet, finns tyvärr inte så stora möjligheter till kärlek. Deras hjärtan är inte tillgängliga. Längtan bultar evig, stark och stor därinne men rädslan för att ge det ömtåliga hjärtat blåmärken är större. Då blir det för riskfyllt att känna vissa saker, och att visa sitt ömtåliga hjärta för någon blir uteslutet. När rädslan får styra blir dejterna inte så djupa, sanna, känslosamma och lekfulla som de annars skulle kunna vara. Särskilt eftersom de flesta stora pojkar som flickorna dejtar också lärt sig att sluta drömma, stänga av sina hjärtan och prestera och vara starka istället för att känna…
Men det skulle kunna vara helt annorlunda. När som helst är det möjligt att lära dig att känna och drömma igen! När som helst! För det är inget som är fel. Det var bara ingen som förklarade hur drömmar och känslor och kärlek och sånt egentligen funkar, så den lilla flickan drog egna slutsatser om vad som gör henne älskvärd. De kanske var sanna då, men de funkar inte alls när hon ska vuxen-dejta.
Hon har ju försökt navigera i dejtingdjungeln utifrån en gammal karta som inte stämmer med verkligheten längre. Då är det inte så konstigt att det blir tokigt, eller hur? Men tänk vad som vore möjligt om någon gav henne en karta som faktiskt stämmer med verkligheten. Och en kompass! Vad skulle vara möjligt då?
Den här texten publicerades från början i ett av Happy Datings Nyhetsbrev som kommer ut varje vecka. Vill du också prenumerera? Fyll i dina uppgifter här: