Om du övertänker väldig mycket är det extremt sannolikt att du växte upp i en miljö där det krävdes av dig. De sociala mekanismerna i din familj var antingen inte trygga, kändes inte bra eller skapade inget utrymme för sådant som känslor.

Istället fick du bekräftelse genom att vara smart, eller var tvungen att alltid ligga steget före eftersom så mycket outtalat låg och bubblade under ytan. Du var av en eller annan anledning tvungen att leva ditt liv från huvudet och försöka bedöma i förväg och utan att fråga någon, vad som gällde.

Fanns det inte utrymme för att uttrycka eller ens prata om känslor var du så illa tvungen att mer eller mindre kapa den delen av dig själv, och eftersom känslor känns i kroppen, bosatte du dig i ditt huvud mer eller mindre permanent.

Du blev uträknande, övertänkande, intellektuell, smart, skicklig på att planera och en fantastisk projektledare.

Det har förmodligen gjort dig framgångsrik både i skolan och i karriären. Men det får konsekvenser för ditt välbefinnande och det påverkar definitivt dina relationer.

ÄR DET NÅGON HEMMA?

Det som händer när du bara tänker hypotetiskt på livet istället för att faktiskt vara närvarande är att du går miste om upplevelsen av ditt eget liv. Det är liksom ingen “hemma” som upplever vad du är med om.

Istället är det nästan som att du sitter som åskådare till livet i ditt eget huvud och i bästa fall observerar “det här är coolt, häftigt och fantastiskt, nu borde jag känna nånting”. Men inget känns särskilt mycket, för du har för längesedan vant dig av vid att vara fullt ut närvarande i dina upplevelser. Istället tänker du på dem, både före, under och efter. Men det är inte i närheten av samma sak.

Kopplar vi detta till en dejtingsituation blir det omöjligt att känna något för någon så länge utgångsläget är att inte känna särskilt mycket alls. För den som har det här mönstret brukar alla känslorna, för att citera en känd poplåt, komma på en och samma gång. Men inte på ett bra sätt, utan på ett väldigt onyanserat sätt.

Det är till exempel det som händer när en tsunamivåg av orimligt starka känslor kastar sig över dig i form av dejtingpanik, varvat med perioder av att inte känna något alls.

Dina känslor försvinner nämligen inte, eftersom de är en så stor och viktig del av dig. Vägrar du känna dem på ett nyanserat vis i stunden samlas de på hög tills det förr eller senare uppstår en emotionell explosion. 

BEFRIA DIG FRÅN TANKARNAS FÄNGELSE

Anledningen till att känslorna är antingen på eller av är att ovissheten däremellan helt enkelt känns för jobbig. Den som övertänker och försöker förutse saker har tidigt lärt sig att göra det just för att parera otrevliga överraskningar.

Att inte ha koll var helt enkelt inte tryggt. Och det var säkert sant då, men nu gör det här kontrollbeteendet att du går miste om väldigt mycket viktigt. Till exempel nyanserna i ditt eget känsloliv… Men också det faktum att omständigheterna har förändrats.

Du måste inte längre förutse vad din nyckfulla förälder är på för humör, hålla dig undan för att ett sjukt syskon kräver all uppmärksamhet eller undvika trakasserier från klasskompisar. 

Du är vuxen nu. Ditt liv är tryggt. Det är ingen fara längre. Du kan flytta tillbaka till nuet, ner i din kropp och återupptäcka dina känslor.

VÄLKOMMEN IN I LIVET!

Vill du befria dig från tankarnas fängelse uppe i huvudet behöver du medvetet öva på att uppleva livet med dina fem sinnen. Du behöver din fysiska kropp för att uppleva den fysiska världen utanför ditt huvud. Du kommer märka direkt att omständigheterna är mycket skönare nu jämfört med när du var liten.

Då var den fysiska världen otrevlig eller kanske tom hotfull – det var ju därför du “gömde dig” i huvudet– men nu är det precis tvärtom. Idag är det ju i ditt huvud som det känns hotfullt och läskigt, medan dina praktiska omständigheter förändrats så att det är helt tryggt, och till och med roligt, spännande och härligt, för dig att uppleva dem på riktigt.

Det finns inte längre någon som kommer skälla på dig, döma dig eller felaktigt anklaga dig. Det är en fantastisk frihet att vara vuxen! Välkommen in i livet!

Parnormen skapar en underförstådd problematisering av singellivet som de flesta dejtande singlar nog kan skriva under på. Information om någons singelstatus bemöts ofta med kommentarer i stil med “du träffar nog också någon ska du se…”, eller “det kan väl inte vara något problem för dig att träffa någon”.

Det kan låta hjälpsamt (även om det i princip aldrig uppskattas), men framför allt tyder det på att det finns ett underliggande antagande om att alla borde vara, borde vilja vara, och borde kunna vara, i en relation.

Varför är det så?

En rimligare fråga när någon berättar att hon är singel tycker jag vore “jaha, hur trivs du med det?” eller liknande. Vilket är en strålande följdfråga även till någon som är i en relation. Men den ställs aldrig. Mycket sällan frågar vi människor om hur de mår i sina kärleksliv. Vi bara antar att den som har en partner är nöjd och att den som är singel vill träffa någon.

Varför är målsättningen att alla ska ha en partner istället för att vi ska trivas med våra liv oavsett om vi har en partner?

ATT PASSA IN I NORMEN HAR FÖRDELAR – OCH ETT PRIS

Det finns mängder av relationer som är katastrofala och jag tror det har mycket att göra med den här synen på singlar och singelliv. Att singelskap automatiskt problematiseras och relationer automatiskt hyllas påverkar naturligtvis de val vi gör i våra kärleksliv.

Det finns en hel del bekväma fördelar du får och nackdelar du slipper när du har en partner. Du blir inbjuden på parmiddagar till exempel. (Vad är grejen med att inte bjuda sin vänner på middagar för att de är singlar??)

Du slipper också alltför nyfikna och intima frågor om ditt kärleksliv från främlingar när du har en relation. Singlar däremot förväntas ofta berätta intima detaljer om sina dejter och erfarenheter. Men varken släktingar, kollegor, vänner eller bekanta kommer lägga sig i något sånt så länge du har en partner.

Med en partner passar du ju så fint in i normen och ni slipper bli ifrågasatta (iaf så länge ni är straighta, monogama och inte sticker ut på något annat sätt). Men trots dessa socialt smidiga fördelar av att ha en relation, är det verkligen vad som gör varje människa lycklig i varje fas i livet? Eller är en halvkass relation priset du betalar för att passa in?

INRE ÖNSKAN OCH YTTRE FÖRVÄNTNINGAR

Jag undrar vad dessa normer och förväntningar gör med kvaliteten på våra relationer. Hur många människor kliver in, eller stannar kvar, i en relation som inte är vad de egentligen skulle önska, trivas med eller må bra av på grund av det här?

Så länge det finns ett kollektivt ifrågasättande av singlar och antaganden om vad det innebär att vara singel, separera eller skilja sig kommer många försöka undvika det kanske längre än vad som egentligen vore sunt.

Det är naturligtvis inte roligt alls att bli dömd, ifrågasatt, synad i sömmarna och få oombedda råd om känsliga saker från främlingar. Klart en del drar sig för att göra slut, lämna eller skilja sig då. Klart att vissa kommer kliva in i relationer som inte känns bra för att slippa sådant.

Det kräver mod att vara sann mot dig själv och inte nöja dig med mindre än det du vill ha. Priset för att passa in när normen inte känns rätt är högt. Det är också rimligt att det tar längre tid att träffa någon att ha sin drömrelation med än att bara bli ihop med “nån” för att det är så det “ska vara”. Så varför har vi så lite förståelse för det? Varför är det så uppseendeväckande att någon inte har en relation?

Jag undrar vilka val människor skulle göra om det var ett lika självklart och neutralt livsval att vara singel som att ha en relation? Eller lika värdesatt och hyllat att vara ihop med någon i tre år som i 30? Lika odramatiskt att inte ha barn som att inte bo i radhus.

Om människor var fria att göra sina val ifred utan krav, normer och yttre press, hur skulle vi välja då?

NYA TIDER ÖPPNAR FÖR NYA RELATIONER (ELLER?)

Jag leker ibland med formuleringen “tills döden eller livet skiljer oss åt”. Skulle det vara rimligare? Att kliva in i ett äktenskap, en relation eller för all del bara en dejt, med full medvetenhet om att både livet och relationer och människor är oförutsägbara och att det inte nödvändigtvis måste vara något dåligt att inte vara tillsammans för alltid.

När människor i praktiken levde tillsammans tills döden skiljde dem åt i större utsträckning, hur såg de relationerna ut? Är det något vi vill tillbaka till? Är det något som ens är relevant i dagens samhälle?

Livslängden i Sverige ökade med 20 år under 1900-talet och livsvillkoren förändrades radikalt, särskilt för kvinnor. Villkoren för “tills döden skiljer oss åt” förändrades därmed också radikalt när vi började leva i över 80 år istället för 60.

Vi lever, arbetar, umgås, äter, tränar, roar oss mm på helt andra sätt idag än vi gjort förr. Vi har inte samma arbete hela livet längre. Vi bor inte på samma plats hela livet längre. Så varför har vi kvar våra gamla normer om hur vi borde ha relationer?

Varför förväntas parrelationer fortfarande se ut som de gjorde förr? Och vad finns det för moderna alternativ? Vilka andra möjligheter och former för relationer – och singelliv – finns?

KVALITET VS KVANTITET

I ett modernt samhälle går det utmärkt att leva utan partner på ett sätt som är historiskt sett unikt, särskilt för kvinnor. Ändå ifrågasätts singlar och alla förväntas vilja leva tillsammans med någon.

Det är förstås ett lockande alternativ för många att dela sitt liv med någon, men det kan omöjligt vara det enda alternativet för alla människor hela tiden. Tänk om vi skulle fokusera mer på kvaliteten på våra (och varandras) relationer än på hur långa de är?

Om vi kunde prata öppet om hur vi mår i våra relationer – och utan relationer! – istället för att dra föråldrade slutsatser om vad de olika alternativen innebär utifrån gamla normer som inte ens är relevanta för alla idag?

Dagligen samtalar jag med singlar som lider oerhört mycket av att de inte passar in i normen, trots att normen inte funkar särskilt bra. Men den yttre pressen är ändå stor för många. Så stor att många hellre skulle säga ja till en halvkass eller rentav dålig relation om inte dejtingproblemen hindrade dem – bara för att passa in. Det är de såklart inte ensamma om; det är en anledning till att många har och stannar i relationer som inte är särskilt bra.  Sen går singlarna runt och är avundsjuka på dem…

Även om en relation ser gullig ut på stan, på Instagram eller på festen så har du ingen aning om hur en relation faktiskt ser ut på insidan. Projicera inte dina egna fantasier på andra par, utan försök titta nyktert på vad tvåsamhetsnormen faktiskt gör med människor. Långt ifrån alla relationer är sunda, fungerade eller ens av en god anledning.

VAD ÄR RÄTT FÖR DIG?

Jag sitter inte på några givna svar om det här, men jag tycker det är viktigt att vi ställer frågorna kring vad det egentligen är vi längtar efter. Dels till varandra men framför allt till oss själva. När du nu har privilegiet att födas på en plats och i en tid där du har makten över ditt eget liv och kan ha relationer på de sätt som passar dig bäst, förvalta det!

Reflektera, utforska, känn efter och tänk utanför boxen. Kommer du ändå fram till att det gamla klassiska alternativet lockar mest vet du att du valt det aktivt och inte bara föll in i normen för att slippa göra ett eget val.

Framför allt, tro inte att de normer som finns är något att per automatik sträva efter eller vara avundsjuk på. Ta reda på vad som funkar för dig!

Föreställ dig en liten flicka som växer upp i en familj där man inte pratar om känslor. Om hon någon gång skulle försöka sig på att berätta om något som hon är rädd för eller mår dåligt av för sin mamma blir mamma så orolig att flickans egna bekymmer aldrig känns viktiga nog att göra mamma ledsen för. Pappa vet inte mycket om känslor alls. Han må vara snäll och mena väl men det går inte att komma till honom och prata om jobbiga saker heller.

Så den lilla flickan håller stormarna i sin inre värld hemliga och fokuserar på att göra sånt som mamma och pappa förstår och blir glada av istället. Till exempel ta hand om lillebror som är betydligt mer stökig än hon själv, se till att göra bra ifrån sig i skolan (pappa ääälskar när man gör bra ifrån sig i skolan) och klara sig själv. Inte vara så himla besvärlig med alla sina krångliga känslor och frågor och problem.

Relationen mellan mamma och pappa ser märklig ut för den lilla flickan. De bråkar sällan men någon kärlek uttrycks inte heller. De diskuterar nyheter eller praktiska saker med varandra men kramas inte och är sällan särskilt glada. “Det är kanske så det är att vara vuxen och ihop med någon” tänker den lilla flickan, även om hon bär på en stark längtan efter något helt annat…

Den lilla flickan växer och ju äldre hon blir desto fler saker hittar hon som kan göra mamma och pappa glada. Hon lär sig att spela piano och dansa balett, tar studenten med toppbetyg, läser på högskolan och får ett bra jobb. Allt det här är saker som mamma och pappa kan förstå, som hon därför har lärt sig är viktigt att göra för att bli älskad.

Men den lilla flickan hade från början helt andra drömmar. Hon längtade efter att bli stor så hon kunde får göra precis vad hon ville av all sin längtan, glädje och energi. Hon drömde om att se världen och förändra världen. Hon fantiserade om att skapa saker, följa sin glädje och göra skillnad för människor på riktigt. Hon drömde definitivt inte om att sitta på ett kontor 10 timmar varje dag bara för att hjälpa nån bolagschef att tjäna ännu mer pengar och sen gå hem till en tom lägenhet med hämtmat. Det var inte vad hon såg framför sig när hon låg på gräsmattan bakom huset och tittade på molnen på himlen och fantiserade om sin framtid…

Ändå var det precis så det blev. För någonstans på vägen slutade den lilla flickan drömma. Sådana saker var inget mamma och pappa uppmuntrade, de sa att hon hade för livlig fantasi och kallade henne tramsig när hon pratade om sina drömmar. Eller så lyssnade de bara inte, de tyckte väl att det fanns så mycket annat som var viktigare än den lilla flickans drömmar.

Så hon slutade drömma. Och hon slutade känna. Man måste nämligen göra det, sluta känna, när man stänger av sina drömmar. Det gör ont att överge sina drömmar, så enda chansen att stå ut är att sluta känna. Bara då orkar man med att följa strömmen och märker inte så noga om man råkar läsa fel högskoleutbildning, hamnar på en dysfunktionell arbetsplats eller dejtar någon som inte är så snäll eller spännande. 

Om hon fortfarande hade kunnat känna efter hade hennes magkänsla skrikit åt henne att springa åt andra hållet så högt att hon inte haft en chans att missa det. Men små flickor som slutat drömma och slutat känna växer upp till stora flickor som gör vad som förväntas av dem. Hur det känns är inte så noga.

Förblindade av duktighetsdimman försöker dessa stora flickor sedan gå på dejt, för även om hjärtat för säkerhets skull är inlåst bakom skyddande pansar (det är för läskigt att visa det och för smärtsamt att få sprickor i det, så det blir tryggast så) kommer det ofta envisa rop om kärlek där inifrån. Eller så är “gifta sig och bilda familj” också bara en sån där sak som man borde göra… Men oftast är det hjärtat som ropar. Så den stora flickan dejtar.

Många stora flickor går på dejt efter dejt efter dejt efter dejt utan att något särskilt någonsin händer. Det uppstår ingen gnista, ingen hon vill ha väljer henne och hon kan inte förstå varför. Men egentligen är det inte märkligt alls. För att gnista ska kunna uppstå och någon ska kunna välja att vara med henne behöver hjärtat vara fritt från pansar. Det är bara då hjärtan är fria att älska och bli älskade tillbaka.

För små och stora flickor som låst in sitt hjärta för att slippa känna jobbiga saker, och istället övertänker och presterar sig fram genom livet, finns tyvärr inte så stora möjligheter till kärlek. Deras hjärtan är inte tillgängliga. Längtan bultar evig, stark och stor därinne men rädslan för att ge det ömtåliga hjärtat blåmärken är större. Då blir det för riskfyllt att känna vissa saker, och att visa sitt ömtåliga hjärta för någon blir uteslutet. När rädslan får styra blir dejterna inte så djupa, sanna, känslosamma och lekfulla som de annars skulle kunna vara. Särskilt eftersom de flesta stora pojkar som flickorna dejtar också lärt sig att sluta drömma, stänga av sina hjärtan och prestera och vara starka istället för att känna…

Men det skulle kunna vara helt annorlunda. När som helst är det möjligt att lära dig att känna och drömma igen! När som helst! För det är inget som är fel. Det var bara ingen som förklarade hur drömmar och känslor och kärlek och sånt egentligen funkar, så den lilla flickan drog egna slutsatser om vad som gör henne älskvärd. De kanske var sanna då, men de funkar inte alls när hon ska vuxen-dejta.

Hon har ju försökt navigera i dejtingdjungeln utifrån en gammal karta som inte stämmer med verkligheten längre. Då är det inte så konstigt att det blir tokigt, eller hur? Men tänk vad som vore möjligt om någon gav henne en karta som faktiskt stämmer med verkligheten. Och en kompass! Vad skulle vara möjligt då?

Den här texten publicerades från början i ett av Happy Datings Nyhetsbrev som kommer ut varje vecka. Vill du prenumerera? Fyll i dina uppgifter här:

Har du sett tvprogrammet Lyxfällan någon gång? Ett gäng experter hjälper helt vanliga människor som fastnat i skuldfällor, ekonomitrassel och lever i mer eller mindre ekonomiskt kaos.

Det första som händer i programmet är att programledarna skapar sig en uppfattning om situationen. Vad tjänar personen som avsnittet handlar om, hur stora lån finns det, har personen skulder, hur ser konsumtionsvanorna ut, vart tar alla pengar vägen osv osv?

Sen görs en en budgettavla där personen själv får sätta upp riktiga pengar på en tavla i olika kategorier för saker som hyra, transport, lån, sparande mm.

Det blir nästan alltid en chock att se svart på vitt vad som är problemet och hur allvarlig situationen är. Alla vet ju om att de har problem eftersom de sökt till programmet men har ingen aning om exakt vad det är frågan om eller hur illa det är.

OKLARHET ÄR ÖVERVÄLDIGANDE

Deltagarna brukar uppleva sin situation som väldigt överväldigande och vet inte hur de ska ta sig ur den. De pratar ofta om att det känns som att det har gått för långt och ändå är hopplöst, och att de är rädda för vad de kommer hitta om de vågar se med öppna ögon på det. Därför läggs räkningar på hög och allt sopas under mattan. Det är helt enkelt för jobbigt att ta tag i.

När hjälpen sedan kommer och de får proffs vid sin sida som på ett väldigt konkret sätt visar exakt vilka beteenden som orsakat situationen och dessutom en handlingsplan för att förändra den, uppstår såklart en stor lättnad.

Det är aldrig kul för någon att titta på den där budgettavlan där konsekvenserna av alla deras dåliga ekonomiska beslut finns uppradade svart på vitt, men det brukar ändå innebära en stor lättnad. Äntligen är alla spöken som jagat dem i många år ute i ljuset och de får en klar bild av vilken utmaning som de faktiskt står inför.

När du definierat utmaningen blir den mer hanterbar, särskilt om du får hjälp att komma över den.

VÅGAR DU SE DIN SANNING?

Allt det här i Lyxfällan påminner väldigt väldigt mycket om mitt eget coachande även om det då handlar om dejtande istället för pengar. Mina klienter har också en diffus och överväldigande känsla av att något är väldigt väldigt fel, men kan inte själva sätta fingret på exakt vad det är som är problemet.

Precis som deltagarna i Lyxfällan är många kämpande singlar rädda för att se klart och tydligt på sin egen situation. Det är läskigt att titta inåt för många är rädda för att vara trasiga eller hitta saker där inne som är för jobbiga.

Stressen över en dålig ekonomi kan få många att fatta ännu sämre beslut eftersom det är svårt att agera klokt när man är rädd och stressad. Rädslan för att misslyckas med dejtandet triggar av samma skäl också ofta dysfunktionella beteenden som gör att situationen fortsätter, eller till och med förvärras.

I det korta loppet är det något lättare att blunda för situationen, förtränga hur dåligt man faktiskt mår. Man kanske köper en till pryl på avbetalning eller gå på ännu en fikadejt för att det känns något bättre i stunden. Innerst inne vet du att det är en dålig idé som inte kommer lösa nånting, men du står inte ut med att låta bli. Ibland kan ibland kännas lättare att hoppas på ett mirakel, eller bara leva i förnekelse, än att ta itu med sina problem.

Till en viss gräns.

För förr eller senare kommer både deltagarna i Lyxfällan och mina klienter till en punkt där det bara är NOG. Där det inte går att leva i förnekelse längre, och smärtan över att inte ha makten över sitt eget liv blir för stor.

DEN EMOTIONELLA BUDGETTAVLAN

Det första vi gör i coachingen är en emotionell motsvarighet till budgettavlan. För att hitta en lösning behöver vi först identifiera problemet. Personen som kommer till mig får därför beskriva sin nuvarande situation inklusive återkommande mönster och resultat.

Vissa får dejtandet förstört av dejtingpanik, andra träffar bara personen som drar efter ett tag, några blir aldrig kära, andra dras bara till upptagna personer. Allt det här sätter vi upp på den metaforiska budgettavlan tillsammans med en inventering av uppväxtmiljö och andra viktiga händelser som format personens syn på sig själv, livet, andra människor och relationer.

Det kanske inte är jättekul att se svart på vitt vilka problem du har, men de flesta uppfattar det ändå som betydligt skönare än att inte veta. En av de största smärtorna hos personer jag coachar är just att de inte fattar varför det aldrig funkar. Därför blir det ofta en stor lättnad att se hur saker och ting hänger ihop, vad du varit blind för hittills och förstå samband som du tidigare missat.

Framför allt leder den emotionella inventeringen av dina dejtingproblem till att du rätt snabbt kan gå vidare till frågan “vad ska jag göra åt det?” Så fort problemet är identifierat är nästa steg att hitta konkreta sätt att skapa förändring.

I Lyxfällan handlar det ofta om att omförhandla lån, klippa kreditkorten, göra en hållbar budget och sälja av grejer på loppis. I dejtingsammanhang handlar det om saker som att lära dig uppleva istället för att tänka, sluta ljuga (anpassa dig) för att vara “snäll” (det är inte snällt att ljuga), lära dig bedöma vem som är lämplig att dejta istället för att “ge alla en chans”, stärka relationen med dig själv och sluta använda bekräftelse som en emotionell snuttefilt.

Det är rätt uppenbart att den som börjar med nya ekonomiska vanor kommer förändra sin situation, och det är exakt lika konkret att skapa ordning i ditt dejtande.

NYA BETEENDEN GER NYA RESULTAT

Precis som i Lyxfällan så blir det ett helt nytt liv när du skiftar dina dysfunktionella och destruktiva beteenden. Oavsett om det handlar om pengar eller relationer så kräver förändring nya beteenden.

Problemet är att när vi är så insnurrade i en situation som inte funkar är det svårt att hitta vägen ut på egen hand. Deltagarna i Lyxfällan förstår såklart också nånstans att de behöver låta bli att överkonsumera och sluta ta sms-lån. Men att veta det är inte samma sak som att vara förmögen att genomföra en sådan beteendeförändring. Ibland behövs helt enkelt hjälp av en expert som klart och tydligt säger “nu ska du göra A, B och C”.

Vilket är exakt vad som händer i dejtingcoachingen också. Du vet kanske med dig att du behöver sluta anpassa dig eller vara mer sårbar, men det räcker inte att veta det. Särskilt inte om du känner dig så överväldigad av hela situationen att du inte vet var du ska börja och dessutom kanske också saknar kunskap och självförtroende.

Får du bara lite hjälp av någon med mer koll än du behöver det inte vara så himla krångligt.

Framför allt finns det en enorm lättnad och hoppfullhet i att veta att det finns en plan, en lösning och en väg framåt. Det ger också ett enormt stöd att veta att du har någon som stöttar dig hela vägen, även om det är du som måste göra jobbet. Förändringen kräver en viss ansträngning men de flesta är beredda att göra den när de bara ser ljuset i tunneln och får en tydlig plan.

Vill du ha min hjälp med att en gång för alla få klarhet över din dejtingbudgettavla kan du läsa mer om dejtingcoaching här.

“Jag behöver mycket bekräftelse från personen jag dejtar.” Kanske har du dragit den slutsatsen själv, kanske har du hört andra säga det.

Många mår så himla dåligt av utebliven respons och bekräftelse när de dejtar och inser ganska snabbt att för att deras dejtande överhuvudtaget ska fungera och kännas uthärdligt behöver de vara med någon som bekräftar dem ordentligt. Det är nämligen bara då de känner sig (någorlunda) trygga.

Det här kan se ut som en rimlig slutsats men den håller tyvärr inte. Du kan inte lägga ansvaret för dina emotionella problem hos någon annan. Det är varken rättvist eller rimligt. Möjligtvis går det att argumentera för att du tar ansvar genom att se till att dejta någon som kan bekräfta dig men det finns problem med det också.

Till att börja med blir du beroende av att andra beter sig som du vill för att känna dig trygg. Det är ett beroende som inte är sunt. Livet blir överlag oerhört kämpigt om man bara kan må bra när människor beter sig på vissa speciella sätt. Det kommer de inte att göra hela tiden, som du kanske har märkt.

Naturligtvis ska du förvänta dig vänlighet och respekt, men det är inte någon annans jobb att se till att dina hjärnspöken och emotionella problem hålls i schack.

HAR DU HÅL I HINKEN?

För det andra kan inte andra människor ta ansvar för dina grejer. Det är omöjligt. Tittar vi rent krasst på vad som händer när du får det du säger att du vill ha (bekräftelse), hur länge hjälper det?

För de flesta hjälper det i ungefär i 10 minuter innan hjärnspökena och självtvivlet kommer tillbaka och det behövs mer bekräftelse igen. Det är som att hälla vatten i en trasig hink, eftersom de flesta som “behöver mycket bekräftelse” inte kan ta in den. De fortsätter ifrågasätta även bekräftelsen, vilket ökar behovet av ännu mer bekräftelse. 

Att med det här mönstret säga ”jag behöver vara med någon som ger mig mycket bekräftelse” innebär i praktiken att du behöver vara med någon som bekräftar dig var 10:e minut. Det blir inte kul för någon av er och upprätthåller dessutom dina dysfunktionella mönster av vara en bekräftelseknarkare.

Istället behöver du bli fri från ditt beroende och höja ribban. Personer som knarkar bekräftelse brukar nämligen göra det på bekostnad av väldigt mycket annat.

BEFRIA DIG FRÅN DITT BEROENDE!

Jag frågar ofta bekräftelseknarkande singlar vad personerna de dejtar skulle kunna erbjuda om de redan kände sig bekräftade. Svaret är så gott som alltid “ingenting”.

Människor känner av att du är bekräftelseberoende och vet att de kan få betydligt mer av dig än de behöver investera själva om de bara slänger åt dig lite bekräftelse tillräckligt ofta för att du inte ska tröttna (men aldrig så ofta att det gör dig nöjd). Att någon genom att bara höra av sig ibland kan skapa en lättnad från ditt inre kaos är inte särskilt imponerande.

Många relationer bygger helt och hållet på att människor använder varandra som plåster på sina emotionella sår. Det blir en helt annan dynamik mellan två personer som redan läkt sina sår och har verktyg för att ta hand om dem om de skulle öppnas igen. Det är vad du behöver sikta på istället!

När du på egen han kan känna dig trygg utan yttre bekräftelse (vilket det finns praktiska övningar för i min bok), då är förutsättningarna helt annorlunda.

När du vet att du är härlig och känner dig värdefull oavsett hur andra beter sig behöver den som vill dejta dig hålla med om att du är härlig och värdefull och agera i enlighet med det. Men det kommer inte räcka, för det är bara att ge dig något du redan har. Den som verkligen vill vara med dig kommer behöva ha mer än så att ge dig.

MATCHAR DU VAD DU SÖKER?

En kvinna jag coachade sa frustrerat till mig under en session att ”jag vill bara träffa en trygg vuxen och stabil man, är det för mycket begärt?” Nej, svarade jag, det är inte för mycket begärt, men du kan bara ställa det kravet när du själv är en trygg, vuxen och stabil kvinna. Att du är det på jobbet räknas inte, det kommer bara ge dig ett bra jobb. Du behöver vara trygg, vuxen och stabil när du dejtar för att hamna i en trygg relation med en trygg person. Och det är något helt annat.

Dynamiken i en relation blir oerhört skev när ena parten (eller båda) är beroende av något hos den andra personen. Istället för ett ömsesidigt delande av sig själv till varandra bygger relationen snarare på något som närmast kan liknas vid emotionellt tiggeri.

Så länge det finns saker du behöver men inte kan ge dig själv måste du försöka få det från andra. Det är inte sunt, och helt onödigt eftersom du kan lära dig att bli emotionellt självförsörjande. Då kommer du kunna vara generös med bekräftelse mot andra istället för att se det som något de måste ge dig. Det skiftar dynamiken i alla dina relationer på ett väldigt positivt sätt.

BLI SJÄLVFÖRSÖRJANDE PÅ BEKRÄFTELSE!

Bästa sättet att attrahera en trygg person är att vara en trygg person. Trygga personer tycker nämligen inte om att umgås med personer som ganska uppenbart använder deras trygghet för att plåstra om sin egen otrygghet. Det är helt enkelt inte så charmigt. Men två trygga personer har massor att ge till varandra, eftersom båda lärt sig fylla på sig själva från insidan.

Det finns alltså massor av anledningar till att lösningen på din otrygghet inte är att dejta någon som ger dig massor av bekräftelse. Med det sagt, är det ändå en bra idé att vara med någon som kan få dig att känna dig trygg. Men då behöver ha förmågan att överhuvudtaget känna dig trygg, annars har ingen en chans. Du måste ta hand om din egen otrygghet först för att det överhuvudtaget ska vara möjligt för dig att känna dig trygg tillsammans med någon i mer än tio minuter.

Utifrån de omständigheterna håller jag med dig om att du ska vara med någon som är trygg och bekräftande. Då matchar ni nämligen varandra. Men innan du kan känna dig trygg och bekräftad på egen hand kan du inte kräva att någon annan ska göra det jobbet åt dig.

Vill du bryta det mönstret är du välkommen på coaching. Jag har också pratat om bekräftelsebehov i den här podden och gjort en youtubevideo om ämnet: