Vi är så vana vid att jaga efter saker på fel ställen, att vi fortsätter jaga utan att se att vi ingenstans kommer.
“Om jag bara såg annorlunda ut skulle jag känna mig snygg.”
“Om jag bara hade en partner skulle jag vara lycklig.”
“Om allt bara var lite annorlunda skulle jag vara nöjd.”
Men så fort vi uppnår det där vi trodde skulle få oss att känna något hittar vi något nytt att jaga.
Samtidigt missar vi helt mönstret.
Istället för att inse att det inte hjälper att få det vi tror att vi vill ha – och att vi därför borde sluta jaga det och se oss om efter andra lösningar – inbillar vi oss att vi bara råkade jaga fel saker, och det vi har framför oss just den här gången, det kommer garanterat vara lösningen på alla problem.
Låt mig ge ett exempel:
Om jag till exempel tycker att det är jobbigt med ovisshet kommer det förstås skapa vissa utmaningar när jag dejtar, eftersom det är omöjligt att förutspå framtiden och andra människors handlingar, tankar och känslor. Om jag ändå försöker kan det se ut så här:
Det kanske börjar med en oro inför ett obesvarat sms följt av tanken “om han bara svarar, då vet jag att han är intresserad och kan vara lugn.”
Men det lugnet varar inte länge, för plötsligt dyker det upp nya saker att oroa sig för. Visst, han svarade, men vill ha ses igen? “Om vi bara bokade in att ses igen, då skulle jag bli lugn”, kanske jag tänker då.
Och så ses vi, men han kysser mig inte. Så jag börjar oroa mig över det. “Om han bara kysste mig, då skulle jag veta, då skulle jag känna mig lugn.”
Och så vidare och så vidare i all oändlighet. Den här spiralen kan nämligen snurra vidare för alltid (bokstavligen) för du jagar garantier som inte finns. Sårbarhet och närhet innehär alltid en risk för att bli sårad.
Även om ni flyttar ihop, får barn, köper villa, gifter er och lever tillsammans i 10 år kan du fortfarande känna oro för att din partner en dag kommer vilja skilja sig och flytta i från dig. Och även om ni är tillsammans för resten av livet kommer till och med själva livet förr eller senare ta slut.
Du kommer aldrig vara 100% säker. Du måste välja att säga ja till risken, och kunna vara trygg ändå.
Problemet är alltså inte de yttre omständigheterna. Problemet är den inre oron. Yttre omständigheter kan inte lösa inre problem. Vi måste titta inåt för att lösa problemen på insidan.
Vanligtvis beror sådana här rädslor på vårt anknytningsmönster. Om vi inte kände oss emotionellt trygga i relationen till våra föräldrar (även om de tog hand om alla våra praktiska behov) ökar risken för att vi ska känna oss emotionellt otrygga även i våra vuxna nära relationer.
Bara att se det sambandet är mycket hjälpsamt. När du inser att du reagerar på ovissheten i en dejtingsituation som om du vore ett barn som riskerar att bli övergiven av en förälder har du genom den insikten skapat ett mellanrum mellan den hittills helt automatiska reaktionen och ditt vuxna kloka jag. I det mellanrummet har du möjlighet att göra ett val.
Vill du fortsätta låta dina beteenden och beslut styras av gamla mönster, eller väljer du att samla ditt mod och gå emot dem?
Att gå emot gamla mönster är bland det mest utmanande men också bästa du kan göra för att förändra ditt kärleksliv. Du behöver inte göra det praktiskt direkt, men börja omedelbart att reflektera över i vilka situationer du låter gamla mönster styra, och var uppmärksam på när det händer.
Bara att observera “åh, när jag kräver snabba svar/söker bekräftelse/letar fel/har katastroftankar är det en gammal rädsla som styr mitt beteende!” är en stor och viktig ögonöppnare som skapar förändring, även om du gör exakt samma sak som du alltid har gjort. Den stora skillnaden är att du plötsligt är medveten om vad du gör, varför du gör det, och att det styr ditt dejtande.
Så börja där, med din medvetenhet, och se vilka nya möjligheter den insikten skapar. Och låt de praktiska omständigheterna vila en stund.