Som expert på lyckoforskning blir man lätt en smula mer optimistisk än genomsnittet. Saker som jag glatt föreslår får emellanåt därför bara oförstående och mycket tveksamma blickar till svar, ihop med mumlanden om att det är omöjligt. Men det struntar jag i, för jag tror inte på det där med ”omöjligt”. Jag tänker för det mesta att jag provar igen tills det blir som jag vill ha det och det har varit en högst medveten strategi för mitt företagande hela tiden.
Låt mig illustrera med ett exempel. Precis när jag hade börjat som frilansjournalist lanserades en ny tidning för unga tjejer. Jag kände direkt när jag hade första numret i handen att i den här tidningen ska jag vara med!!
Jag hade då i princip ingen frilanserfarenhet alls – jag hade bara sålt in någon enstaka artikel och skrivit i några gratistidningar för att ha arbetsprover. Men jag kände att här jag ska skriva och så var det bara.
Så jag började maila.
Massor av artikelidéer skickade jag, till redaktionen, medarbetarna och tidningens grundare. Men jag fick aldrig några svar. Trots att jag mailade olika personer, ofta skickade påminnelsemail och var otroligt ihärdig fick jag aldrig ett enda svar på nästan ett helt år.
Men så en dag ringde en redaktionsmedlem upp mig och ville göra en intervju. Hon hade sett en länkning jag gjort till min dåvarande blogg på tidningens Facebooksida och sökte en person att intervjua till en artikel om positiv psykologi.
YES, tänkte jag, äntligen! Intervjun gick så bra att en vecka senare hörde hon av sig igen och frågade om jag ville svara på läsarfrågor i tidningen och kort därefter hade jag en egen spalt:
Ett av mina allra första frilansjobb var alltså att vara expert i varje nummer av en tidning, ett uppdrag som av de flesta definitivt ses som helt omöjligt att få utan lång erfarenhet, kontakter och kändisskap!
När jag berättar om sådana här händelseförlopp säger många att jag jobbade väldigt hårt för att få saker att hända, men om vi tittar på vad jag faktiskt gjorde var det bara att skicka några extra mail, och lägga en länk i en Facebookgrupp.
Det är inte superkävande saker.
Vad som däremot kräver en ansträngning som skiljde mig från mängden var att jag följde magkänslan som sa att jag skulle skriva i den här tidning och inte gav upp. Att fortsätta hoppas och tro på dig själv är för många den utmanande biten. Men också den som ger resultat.
“Omöjligt” är en möjlighet!
Det absolut bästa med ”omöjliga” saker är att konkurrensen är så liten. De flesta försöker inte ens eftersom att de tror att det inte är någon idé. Det gör det betydligt lättare att lyckas för dig när du ändå provar!
Om det är någonstans som konkurrensen är riktigt hård är det i sammanhang som anses vara ”realistiska” – för där tror så gott som alla att det finns en chans och satsar, vilket ironiskt nog minskar chansen och gör konkurrensen enormt hård.
Väldigt ofta är det enda som krävs för att du ska lyckas med det “omöjliga” att du är lite uthållig och skickar några mail extra. Jag har byggt en hel karriär på det, och kan intyga att situationen ovan varken var första eller sista tillfället jag fick in en fot genom att fråga några gånger till.
Så länge du gör det på ett trevligt sätt och har något att bidra med till sammanhanget du vill vara med i ökar det dina chanser avsevärt att prova igen.
Några frågor till dig
- Vad känns som ett “YES! Det här ska jag göra” i magen på dig?
- Vilka drömmar och projekt kan du fortsätta satsa på även om du ännu inte fått det resultat du vill ha?
- Vilka “realistiska” alternativ med hård konkurrens kan du släppa taget om för att istället satsa på något “omöjligt” som färre vågar testa?
- Vilka av dina drömmar skulle du komma närmare genom att skicka ett (till) mail?