Mycket lidande beror på att vi tror att vi behöver kompensera för vissa omständigheter i våra liv. Ofta dessutom omständigheter som inte vi kunnat rå för.
Ett vanligt exempel är personer över en viss ålder som aldrig haft en relation. Trots att det är betydligt vanligare än de flesta har en aning om så känner många att de innebär en brist eller ett underläge. En person jag coachade baserade hela sitt dejtande på detta faktum och utgick helt ifrån känslan “vem kan tänkas vilja vara med mig TROTS den här gigantiska nackdelen”. När vi konstaterade under coachingen att ingen bryr sig och att det inte spelar någon roll skiftade det fullständigt inställningen i både swipande, mötet med nya personer och livet som helhet.
Andra som inte lever helt enligt normen och inte “lyckades” gifta sig och få barn före 30 som man “ska” överkompenserar på andra sätt och tänker att om jag inte kan checka av vissa saker i normen ska jag i alla fall vara den som tjänar mest pengar, eller lever det häftigaste livet.
LIVET HAR INGET FACIT!
Men du behöver verkligen inte kompensera för vem du är eller vad du varit med om (eller inte varit med om än). Kikar vi bara lite under ytan finns det alltid helt förklarliga skäl till att vissa aldrig haft en relation eller inte levde livet i exakt det tighta tempo som normen dikterar.
Skälet är aldrig att det är något fel på dem, och den finns heller inget facit på hur livet ska levas. Vi måste lämna utrymme för att människor är olika och har olika preferenser, behov och förutsättningar!
Dessutom, att sträva efter att passa in i normen runt 30 är inte särskilt olikt att sträva efter att vara populär i högstadiet. Just där och då, i den fasen av livet, känns det som det viktigaste av allt, men 10 eller 20 år senare ser du tillbaka på det och inser att det hade varit betydligt bättre om du vågat vara dig själv och göra din egen grej istället.
Det finns såklart människor som trivs utmärkt i normen och är genuint lyckliga där, men det betyder verkligen inte att det är rätt för alla. Det visar sig inte minst genom att runt 40 där de flesta börjar skilja sig, så kommer ganska många dolda sanningar fram om hur folk egentligen hade det där inne i normen. Och det är inte alltid helt smickrande.
BAKOM NORMFASADEN
Det visar sig att många gift sig med varandra av alla möjliga mindre lämpliga anledningar, inte alls hade förutsättningar för att skapa bra relationer med varandra och levt ut alla sina otrygga mönster i relationen. Medan andra fått en chock av föräldraskapet, bränt ut sig på grund av att de följt prestationsnormen i karriären istället för sin dröm, och till slut inser att hela livet börjat skava på sätt som de inte alls hade kunnat föreställa sig när de gjorde sina val från första början.
Det paradoxala är att det är också ungefär då, runt 40, som många “outsiders” äntligen börjar få ordning på sig själva, finna inre ro och njuta av livet. De kunde inte följa normen för att de hade saker de var tvungna att deala med först och nu har de äntligen krisat färdigt, samtidigt som många normisar precis startar sin första stora kris.
Inget av det här är “rätt” sätt att leva, och det ena är inte bättre eller sämre än det andra. Alla livsvägar och livsval kommer med olika fördelar och nackdelar och vi har inte alltid möjlighet att göra kloka val eller de val vi vill. Och det enda jag föreslår är att vi har lite ömhet för både oss själva och varandra inför faktumet att det är skitsvårt att vara människa.
Vi kan inte kräva av oss själva eller varandra att vi ska vara likadana för det kommer vi aldrig att bli och det är inte heller önskvärt.
Det är okej att ditt liv är annorlunda än andras. Du behöver inte kompensera för det eller förklara dig. Du får leva ditt liv.
Vill du läsa mer om varför normen kanske inte är det allra bästa alternativet för alla kan du börja här:
