Människorna du växer upp tillsammans med, alltså medlemmarna i din familj, blir din första gemenskap i livet. De sätter ribban för hur saker känns och går till, och du är biologiskt programmerad för att vilja passa in i den gruppen. Men vad händer om du inte gör det?
Vad händer om din familj består av personer med helt andra värderingar och drömmar än du? Som tycker att det högsta i livet är att bilda familj, ha ett fast jobb och ha fredagsmys med tacos och Let’s Dance, medan du drömmer om att upptäcka världen, få utlopp för din kreativitet eller inte vill ha barn.
Vad händer om dina andra familjemedlemmar är logiska personer som inte reflekterar lika långt eller känner lika djupt som du? Om de är helt nöjda med att prata om praktiska saker och småskvallra om grannar och vänner, medan din inre värld är konstant fylld av djupa tankar om meningen med livet och en högsensitivitet som gör att du känner saker djupt som de inte ens uppfattar.
Eller om du är ensam introvert i en familj full av pratglada, livliga och högljudda personer som aldrig sitter still eller är tysta länge nog för att lära känna dig.
Eller om du är den enda singeln i en stor släkt där det enda alla kan prata om är den nya verandan de ska bygga med sambon, de bästa galonbyxorna för treåringar och hur man lägger ett livspussel med helt andra bitar än dina.
Kanske har du en familj som lägger orimligt stort fokus på utseende och prestationer medan du gått flera år i terapi för att bygga självkänsla och dagligen matar dig med body positivity-inspiration för att släppa osunt utseendefokus på din kropp och övar på att inte identifiera dig med dina prestationer.
Kanske innebär varje högtid och familjesammankomst att du får frågor, pikar och dåliga råd om ditt kärleksliv som gör att du känner dig ensam, utanför, missförstådd och ifrågasatt. Det kanske påminner dig om att “alla andra (till och med i din knäppa familj)” lyckas träffa någon, och starta jobbiga tankar av att tvivla på dig själv.
Känner du igen dig?
I kombination med detta är det vanligt att det som faktiskt är viktigt i ditt liv, sakerna som du är stolt över och jobbat för, är grejer som inte alls värdesätts i familjen. Antingen förstår de bara inte vad du gör och vad det ger dig, eller så ifrågasätts och förminskas det rakt ut.
Kombinationen av att sakna det som “gäller” i ett sammanhang och samtidigt uppleva att det man själv tycker är viktigt helt saknar värde är naturligtvis smärtsamt. Det gäller särskilt när det sociala sammanhanget är din egen familj. Det är jobbigt att inte passa in där, och det är helt rimligt om det får dig att känna dig ensam, utanför och otillräcklig.
Men du är inte ensam om att ha det såhär. Långt ifrån.
Vi väljer inte våra familjemedlemmar, familjeband innebär ofta komplicerade relationsmönster, och det är svårt att gå emot en väletablerad familjedynamik.
FAMILJERELATIONER ÄR KOMPLICERADE
De band och mönster som uppstår i en familj bygger på generationer av socialt arv, massor av människors anknytningsmodeller, stolthet, personligheter och ömma tår. En helt vanlig middag kan kännas som ett minfält av emotionella triggerpunkter. Därför är det liksom ninja-level på att försöka kommunicera väl där, eller till och med skifta en osund familjedynamik.
Det är svårnavigerat, och det finns flera anledningar till det.
Till att börja med är det dessa människor som gett upphov till din anknytning, format dig som människa på många sätt och lärt dig i princip allt du vet om hur du behöver vara för att bli sedd, få kärlek och känna acceptans.
Om det du lärt dig inte gett dig en känsla av “jag är härlig, världen är trygg och det är enkelt att älska mig” är det något du behöver ordna på egen hand. Nät du gör ett eget arbete med att läka din otrygga anknytning, lär dig skapa sunda relationsmönster och fördjupar kontakten med din egen inre värld för att skapa kontakt med människor på djupet kommer det göra dina relationer i allmänhet betydligt bättre, men det är inte säkert att det kommer gynna dig i relationen med din familj.
Det är nämligen mycket lättare att ha sunda relationer med andra som också gjort det arbetet med sig själva och har de färdigheterna. Det är dessutom extra mycket begärt att din familj, som ju (iaf om du känner igen dig i exemplen ovan) är själva grundorsaken till dina relationsproblem mm, plötsligt skulle vara platsen där allt detta förändras.
Personerna som bidragit till att skapa problemet är sällan dem man ska gå till för att hitta lösningen, så att säga.
Om det inte är så att dina andra familjemedlemmar också är uttryckligen intresserade av förändring kan det till och med kännas direkt hotfullt för dem när du plötsligt dyker upp till släktmiddagen med sunda gränser, rimliga förväntningar på uppförande och helt nya krav på hur du vill bli behandlad. Bara för att du tagit dig friheten att gå till en coach eller i terapi och helt plötsligt är sugen på sunt relaterande betyder det inte att de kommer hänga på utan att ifrågasätta.
Du kan föstås älska din familj ändå (eller låta bli, det är också tillåtet), och ha full förståelse för varför de är som de är, samt lära dig att hantera det på nya sätt, men det är förmodligen klokt att sluta hoppas på att de ska förändra sig.
Kika på den här videon för en tragikomisk inblick i hur skruvat men sant det låter när vi lyfter på locket och uttalar högt vilka issues som faktiskt styr våra beteenden.
SKAPA NYA TRADITIONER OCH SÄTT EGNA GRÄNSER
Läs det här blogginlägget för praktiska tips på hur du kan förhålla dig till gamla mönster på nya sätt.
Utöver det är det också klokt att reflektera över hur mycket tid du är villig att spendera med din familj. Du är en vuxen människa som själv bestämmer hur du vill spendera din tid och energi, och behöver inte känna att det är “obligatorisk närvaro” bara för att något alltid gjorts på ett visst sätt i din familj.
Om du fick bestämma, hur ofta skulle ni träffas, i vilka sammanhang och hur länge?
- Kanske har du inget emot att ringa och gratulera på födelsedagen eller skicka ett kort eller blombud, men vill avstå från att hälsa på.
- Kanske känns det okej att gå på släktingars barndop men inte på barnkalas.
- Du kanske kan tänka dig att vara med på jullunchen men inte att hälsa på hela julhelgen?
- En middag i månaden kanske känns hanterbart medan varje helg skulle bli för mycket?
- Vissa saker kanske du inte vill delta i alls, och det är helt okej.
Om du fick välja (vilket du får eftersom du är vuxen), vad skulle kännas bra för dig? Börja med att reflektera över det och ge dig själv utrymme att ta egna beslut och komma med nya förslag.
När du vet vad du vill är nästa steg att uttrycka det praktiskt till berörda personer genom att antingen ta upp det till diskussion eller bara meddela att från och med nu kommer du delta i den här utsträckningen istället.
Det är möjligt att du kan behöva stå ut med lite dålig stämning eller en besviken kommentar från någon (saker som du för övrigt behöver lära dig att hantera för att kunna leva ett fritt liv) och då är det ett gott tecken på att du gör helt rätt i att sätta gränser.
När någon ifrågasätter dina gränser, försöker manipulera dig med dåligt samvete eller tycker det är rimligt att du ska delta i aktiviteter som får dig att må dåligt, då är det mer än något annat väldigt goda argument för att minska på kontakten med den personen.
I ett sunt socialt sammanhang skulle det vara självklart att ta hänsyn till din upplevelse, respektera dina gränser och aktivt göra en ansträngning för att vara nyfiken på det som är viktigt för dig och ditt välbefinnande, men eftersom många familjer inte är särskilt sunda är det ibland mer än vad som är realistiskt att förvänta sig.
Då är det klokare att investera din tid och energi i att skapa sunda relationer på andra håll och efter bästa förmåga hantera de familjesammankomster som du ändå tycker är värda att delta i.
DU HAR REDAN FACIT – DRA NYTTA AV DET!
Något ytterligare som kan bespara dig mycket tid, energi och smärta är att matcha dina förväntningar lite bättre med verkligheten, för ofta ligger den stora smärtan i känslan av besvikelse. Trots att alla beter sig väldigt förutsägbart!
Du vet ju exakt hur din oroliga mamma kommer bete sig (oroliga människor uppmuntrar inte stora drömmar utan till trygga anställningar) och att din emotionellt avstängda pappa är som han är (emotionellt avstängda människor kan inte uttrycka värme på sunda sätt). Så sluta hoppas på att de ska vara på något annat sätt. Det finns absolut ingenting som tyder på att det kommer bli annorlunda den här gången.
Ställ därför in dig på, redan innan ni ses, att “nu kommer mamma bete sig såhär och pappa kommer göra såhär”. Var fullt medveten om att det är den upplevelsen du aktivt väljer att ha genom att träffa dem. Är du förberedd på det står det inte i kontrast till din längtan efter ett peptalk om ditt senaste äventyr från mamma och ett värmande tal från pappa om hur stolt han är över dig. Du har en mer realistisk bild än så av hur det faktiskt kommer bli.
Det är så lätt att tänka “varför stöttar aldrig mamma mina drömmar” och helt missa att mamma inte tänker så utan ser drömmar som livshotande risker som man absolut inte bör ta. Naturligtvis blir hon då alldeles livrädd när hennes lilla dotter/son pratar om att göra något så livsfarligt som att säga upp sig, flytta eller ha en relation som är både lycklig och passionerad istället för att bara nöja sig med det trygga, lugna och lilla livet. Naturligtvis kommer hon avråda dig från så riskfyllda saker!
På samma sätt ägnar många hela livet åt att jaga bekräftelse och emotionell kontakt från en förälder som inte kan erbjuda det. Pga sin egen uppväxt och anknytning är föräldern så känslomässigt avstängd att kärleksfulla ord eller omtänksamhet uttryckt på andra sätt än genom t.ex pengar och tjänster är helt otänkbart.
FÖRSÖK INTE FÅ VAD DE INTE KAN GE
Det är oerhört viktigt att förstå att dina föräldrar, familjemedlemmar och släktingar inte undanhåller något från dig med flit. Problemet är att de inte kan erbjuda det du längtar efter och behöver från dem. Det är ju det som är själva grundproblemet – om de haft det hade du sannolikt haft en trygg anknytning istället för dejtingproblem.
Det har inte det som du behöver att ge till dig, vilket kan kännas oerhört sorgligt att inse, men också befriande eftersom du slipper hoppas och bli besviken ytterligare en gång.
Inget av detta är personligt, men du ber dem om saker som de inte har att ge. Kan du hindra dig själv från det besparar du dig själv mycket lidande och släpper dessutom en stor press på dem, vilket öppnar upp för att ni istället skulle kunna mötas i uppskattning kring det som de faktiskt har att ge till dig.
Det är kanske inte vad du längtar efter eller behöver, men det är det sätt som de har att uttrycka sin kärlek, hur skruvat det än kan se ut för dig. Ibland behöver man liksom “översätta” oro eller konstiga kommentarer till den kärlek de egentligen var avsedda som.
Du känner ju ändå dina föräldrar ganska väl och vet hur de brukar vara, (förmodligen resten av din familj och släkt också) så ge dem friheten att vara som de är. Det är exakt det du säger ja till när du träffar dem.
Gillar du inte det är det bästa du kan göra att fokusera på att själv inte falla tillbaka i gamla mönster, begränsa ert umgänge eller helt enkelt avstå från att tillbringa tid med dem.
Inser du att deras beteende inte är acceptabelt får du bryta kontakten, för de har inte frikort på att bete sig illa mot dig bara för att ni råkar vara släkt med varandra! Särskilt inte när det triggar gamla sår och backar den utveckling med sunda relationsmönster du gjort på egen hand.
Du har all rätt i världen att sätta gränser och bli bemött med respekt från de människor som står dig närmast. Skulle du inte umgås med vänner som beter sig såhär är det inte ett rimligt beteenden från din familj heller.