Resonerar du som ett barn när någon beter sig oschysst mot dig?

Jag har bloggat många gånger om hur de sociala spelregler som gällde i vår uppväxtmiljö är vad vi förhåller oss till när vi dejtar som vuxna (tex här, här och här).

Det går att beskriva som att vi emotionellt sett fryser i tiden, särskilt om vi som barn upplevde något som kändes svårt, läskigt eller traumatiserande. Ha i åtanke att det inte är särskilt svårt att traumatisera ett barn. De har en mycket begränsad erfarenhet av livet och det mesta är farligt för dem eftersom de inte överlever på egen hand. Det största hotet är därmed att bli ensam, bortvald eller utanför.

Det här sätter spår i oss som vuxna och gör att det som de flesta är alla mest rädda för när de dejtar är just att bli ensamma, bortvalda eller utanför. Den gamla barnrädslan sätter in. Särskilt när du får dejtingpanik, eller när du anpassar dig. Det finns fler tillfällen till när våra inre barn blir riktigt riktigt uppskrämda, och vi reagerar som livrädda fyraåringar istället för som de vuxna människor vi är. Ett mycket vanligt sådant tillfälle är när någon beter sig illa mot oss.

SMÅ BARN KAN INTE SE VUXNAS BRISTER

Barn är helt beroende av sina föräldrar och kan därför inte ta in att mamma och pappa skulle kunna ha egna problem, vara något annat än perfekta eller bete sig illa av något annat skäl än att barnet förtjänar det. Barn tenderar att ta på sig skulden för det mesta. Eftersom mamma och pappa är perfekta i deras ögon måste anledningen till att mamma är olycklig eller pappa skrek vara “jag är dålig”.

Barn har ingen möjlighet att tänka “mamma är styrd av emotionella mönster från sin barndom” eller “nejdu pappa där gick du över en gräns med ditt skrikande, det är inte acceptabelt beteende”. Därför är den självklara förklaringen för ett barn “mamma tar inte hand om mig för att jag inte är värd hennes kärlek”. Eller “pappa skriker på mig för att jag förtjänar det och hans elaka ord är helt sanna”.

Det här är naturligtvis djupt sorgligt att tänka på för man ser så tydligt obalansen mellan barnet och föräldern. Tyvärr håller det här mönstret i sig i många vuxna relationer också. Det är extremt vanligt även hos många vuxna att den första reaktionen när någon beter sig illa mot dem är “vad gjorde jag för fel?

Istället för att objektivt reflektera över om den andra personens beteende är okej går man direkt in i barnresonemanget att “hen var dum för att jag förtjänade det” och börjar leta efter förklaringar till det taskiga beteendet hos sig själv. Det här är djupt dysfunktionellt! Du resonerar som ett barn när det händer och du behöver vara medveten om detta så du kan komma tillbaka till ditt vuxna jag och låta henne hantera situationen.

VUXNA KAN SE VARANDRAS BRISTER

Det är aldrig ditt fel att någon annan beter sig illa! Det är inte acceptabelt beteende att skrika, vara elak, sura, ignorera dig eller bete sig aggressivt eller hotfullt. Det är inte ditt ansvar när någon beter sig så orimligt illa.

Du bär däremot det fulla ansvaret för hur du själv beter dig, och att resonera som ett litet barn är inte rimligt. Det är inte heller rimligt att umgås med människor som är elaka mot dig.

Du behöver bli extremt vaksam på det här mönstret så att du snabbt kan känna igen det och då medvetet skifta din syn på situationen.

När frågan “vad gjorde jag för fel?” dyker upp inom dig vill jag att du omedelbart byter ut den mot de betydligt mer relevanta frågorna:
1. Varför resonerar jag som ett barn?
2. Varför umgås jag med någon som beter sig oschysst?

Föregående
Nästa

Kommentarsfältet är stängt.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng